― 321 ―
så högt uppdragna som det var honom möjligt, bragte mig på den tanken, att han var mera förvirrad i huvudet än vanligt. Han blev emellertid lika plötsligt allvarlig igen, lutade sig åter framåt och sade, sedan han vördnadsfullt tagit fram näsduken, som om denna verkligen hade varit min tant:
»Det underbaraste fruntimmer i världen, Trotwood! Varför har hon inte gjort något för att klarera det?»
»Det är en alltför ömtålig och grannlaga sak att blanda sig i», svarade jag.
»Lärd man», sade mr Dick och vidrörde mig med sitt finger. »Varför har kan inte gjort något?»
»Av samma orsak», svarade jag.
»Då har jag det, min gosse!» sade mr Dick och ställde sig framför mig ännu mera förtjust än förut, nickade och slog sig upprepade gånger för bröstet, till dess man kunnat tro att han nästan hade nickat och slagit själen ur kroppen på sig.
»En stackare med svagt huvud, sir», sade mr Dick, »en enfaldig, svagsint varelse — er ödmjuke tjänare, sir!» — ännu ett slag för bröstet — »kan kanske göra vad underbara människor inte kunna. Jag ska föra dem tillsammans, min gosse. Jag ska försöka det. De skola inte gräla på mig. De skola inte ha något att invända mot mig. De skola inte bry sig om vad jag gör, ifall det är orätt. Jag är bara mr Dick. Och vem bryr sig om Dick? Dick är ingenting. Bah!» tillade han med en kort, föraktlig blåsning, som om han velat blåsa bort sig själv.
Det var lyckligt att han hade kommit så långt med sin hemlighet, ty nu hörde vi åkdonet, som förde min tant och Dora hem, stanna vid den lilla trädgårdsporten.
»Inte ett ord, min gosse!» fortfor han viskande. »Skjut hela skulden på Dick — på den fjolliga Dick — den tokiga Dick. Jag har en tid bortåt tänkt, sir, att jag skulle komma underfund med det, och nu har jag det. Efter vad jag nu fått veta, så har jag det. Allt klart!»
Mr Dick sade icke ett ord mera om saken, men under
21. — David Copperfield. II.
