― 571 ―
Bland denna brevmassa fanns allt emellanåt något artigt förslag från någon av de många obehöriga, som alltid lågo på lur omkring Doctors’ Commons, om att praktisera i mitt namn (om jag ville vidtaga de ännu återstående nödiga åtgärderna för att själv bliva en proctor) mot avstående åt mig av vissa procent av inkomsten. Men jag avslog dessa anbud, emedan jag visste, att det redan fanns en mängd sådena där hemliga praktiserande, och ansåg Commons vara tillräckligt dåligt förut, utan att jag behövde göra det värre.
Då mitt namn sprack at på Traddles' dörr, hade flickorna rest hem, och den klipske pojken såg hela dagen ut som om han aldrig hade hört talas om Sofi, som satt instängd i ett rum åt gården och från sitt arbete tittade ut på en liten, av stenkolsrök nedsvärtad trädgårdstäppa med en därstädes befintlig pump. Men jag fann henne ständigt såsom samma glada husmoder, ofta gnolande sina Devonshire-visor. då ingen främmande fot hördes ute på trappan, och med sångens makt tämjande den klipske pojken inne i hans ämbetsrum.
I början undrade jag över att jag så ofta fann Sofi sitta och skriva i en skrivbok och över att hon alltid slog ihop den, då jag kom, och skyndade att gömma den i en bordslåda, men hemligheten trädde snart fram i dagen. En dag, då Traddles i ett hällande regn hade kommit hem från rätten, tog han nämligen fram ett dokument ur sin pulpet och frågade mig vad jag tyckte om stilen.
»Nej, Tom då, låt för all del bli det där!» sade Sofi, som just nu höll på att värma hans tofflor vid kaminen.
»Varför det, min söta vän?» frågade Traddles helt förtjust. »Vad tycker du om den här stilen, Copperfield?»
»Den är utomordentligt juridisk och affärsmässig». svarade jag. »Jag tror inte att jag någonsin sett en stadigare hand.»
»Den liknar inte någon fruntimmershand, eller hur?» sade Traddles.
»Fruntimmershand!» upprepade jag. »Tegel och murbruk ha mera likhet med en fruntimmershand!»
