— 209 —
från dessa valvgångar närma sig ett litet värdshus strax invid Themsen med en öppen plats framför, där några kolbärare dansade, och där jag satte mig på en bänk för att se på dem. Gud vet vad de tänkte om mig.
Jag var så ung och så liten, att folk ofta, då jag i ett främmande värdshus beställde mig ett glas öl eller porter för att skölja ner det jag förtärt till middag, voro rädda för att giva mig det. Jag kommer ihåg att jag en mycket varm afton ställde mig vid skänken i ett värdshus och sade till värden:
»Vad kostar ett glas av ert bästa — ert allra bästa öl?» Ty det var något särskilt tillfälle — jag minns icke vilket, kanske min födelsedag.
»Två och en halv penny», svarade värden, »är priset på det äkta dubbelölet.»
»Nå», sade jag och tog fram pengarna, »var då god och ge mig ett glas sådant öl med en ordentlig råge av skum.»
Värden betraktade mig från huvud till fot, med ett underligt leende i sitt ansikte, och i stället för att slå i ölet tittade han bakom skärmen och sade något till sin hustru, som kom fram med sitt arbete i handen och såg på mig liksom han. Här stå vi nu alla tre framför mig, värden i skjortärmarna och lutad mot fönsterposten, hans hustru tittande ut över den lilla halvdörren, och jag, något förvirrad, seende upp på dem från den andra sidan av skranket. De gjorde mig en mängd frågor: vad jag hette, huru gammal jag var, var jag bodde, vad jag hade för mig och hur jag hade kommit dit, på vilka alla frågor jag är rädd att jag hittade på lämpliga svar för att icke blottställa någon. Därefter läto de mig få ölet, ehuru jag misstänker att det icke var av deras starkaste, och i det värdens hustru öppnade halvdörren, böjde hon sig ned och gav mig en kyss, som var halvt beundrande, halvt medlidsam, men helt kvinnlig och god, det är jag övertygad om.
Likväl åtnjöt jag ett visst anseende hos Murdstone och Grindbys, ty utom att mr Quinion gjorde allt vad en likgiltig person, som var så upptagen som han och
14. — David Copperfield. I.
