— 221 —
pappa levde för att åtskilliga gånger gå i borgen för mr Micawber och avled sedan, saknad av en talrik krets»
Mrs Micawber skakade på huvudet och fällde en from tår på den tvilling, som händelsevis var till hands.
Som jag knappast kunde hoppas på ett mera gynnsamt tillfälle till att göra en fråga, som låg mig mycket om hjärtat, sade jag:
»Törs jag fråga, vad ni, min fru, och mr Micawber ämna göra nu, då mr Micawber överstått sina förlägenheter och är på fri fot? Ha ni ännu fattat något beslut i det avseendet?»
»Min familj», sade mrs Micawber, som alltid uttalade dessa två ord med en förnäm min, ehuru jag aldrig kunde komma underfund med vilka som innefattades under denna benämning, »min familj är av den åsikt, att mr Micawber bör lämna London och använda sina talanger ute på landet. Mr Micawber är en man med stora talanger, master Copperfield.»
Jag sade, att jag var övertygad därom.
»Med stora talanger», upprepade mrs Micawber. »Min familj är av den åsikt, att det med en smula inflytande torde kunna göras något i tullfacket för en man med hans skicklighet. Som min familjs inflytande endast är lokalt, är det dess önskan, att mr Micawber ska begiva sig till Plymouth. De anse det alldeles nödvändigt att han befinner sig på platsen.»
»För att vara till hands?» förmodade jag.
»Alldeles riktigt», genmälde mrs Micawber. »För att vara till hands, ifall någonting skulle låta höra av sig.»
»Reser ni med, madame?»
Dagens händelser i förening med tvillingarna, om icke med flipen, hade gjort mrs Micawber hysterisk, och hon fällde tårar, då hon svarade:
»Jag ska aldrig överge mr Micawber. Om också mr Micawber till en början dolt sina förlägenheter för mig, torde dock hans sangviniska temperament ha fått honom att hoppas att han skulle kunna reda sig utur dem. Pärlhalsbandet och armbanden, som jag ärvde av mamma, ha blivit disponerade för halva värdet, och ko-
