TRETTONDE KAPITLET.
Följden av mitt beslut.
Så vitt jag minns, hade jag förmodligen haft någon vild idé om att springa hela vägen till Dover, då jag slutade att förfölja den unge mannen med kärran och åsnan och styrde kosan mot Greenwich. Om så var, kommo mina förvirrade sinnen snart åter till sans i denna punkt, ty jag stannade på Kent Road vid en terrass med en vattenbassäng framför, i vilken stod en stor löjlig bildstod, som blåste i en torr snäcka. Här satte jag mig ned på en trappa, alldeles utmattad efter mina ansträngningar och så andfådd, att jag knappast kunde begråta förlusten av min koffert och min halva guiné. Under tiden hade det blivit mörkt; jag hörde klockorna slå tio, medan jag satt och vilade mig. Men till all lycka var det en sommarafton och vackert väder. Då jag åter hade hämtat andan och blivit av med en viss kvävande känsla i min hals, steg jag upp och gick vidare. Mitt i all min nöd tänkte jag icke på att vända om; ja, jag tror icke att detta skulle ha fallit mig in, om än en schweizisk snölavin hade legat på Kent Road.
Men tanken på att allt vad jag ägde i världen endast uppgick till tre halvpence (och jag undrar verkligen, hur de kunde finnas kvar i min ficka på en lördagsafton!) oroade mig mycket, ehuru jag fortfor att gå. Jag började att utmåla för mig själv, i form av en tidningsnotis, huru jag om en eller ett par dagar skulle bli hittad död under någon häck, och så traskade jag dystert framåt, men så fort jag kunde, till dess jag händelsevis kom förbi en liten bod, där det stod skrivet, att där köptes herr- och fruntimmerskläder och att här betaltes det högsta priset för lumpor, ben och avskräden
