FJORTONDE KAPITLET.
Min tant fattar sitt beslut rörande mig.
Då jag följande morgon kom ned, fann jag min tant sitta försjunken i så djupa grubblerier vid frukostbordet, med sin armbåge stödd mot brickan, att innehållet i teköket hade översvämmat tekannan och satt hela duken under vatten, till dess mitt inträde drev hennes betraktelser på flykten. Jag kände mig övertygad, att jag hade utgjort föremålet för hennes tankar och blev ännu mera ivrig än förut att få veta hennes avsikter med mig, men jag vågade likväl icke röja denna min önskan, av fruktan att jag skulle förtörna henne.
Men mina ögon, som icke stodo under samma kontroll som min tunga, drogos under frukosten mycket ofta till min tant, och jag kunde icke se på henne ens några ögonblick i sänder, utan att märka att hon betraktade mig på ett sällsamt, tankfullt sätt, som om jag varit ofantligt långt borta, i stället för att jag satt på andra sidan av det lilla runda bordet. Då min tant hade slutat sin frukost, lutade hon sig helt tankfullt tillbaka i sin länstol, rynkade sina ögonbryn, lade armarna i kors och betraktade mig i allsköns mak med en så oavvänd uppmärksamhet, att jag blev alldeles överväldigad av förlägenhet. Som jag själv ännu icke hade slutat min frukost, sökte jag att dölja min förvirring genom att äta, men min kniv gled ned över min gaffel, min gaffel stötte emot min kniv, och jag sprätte bitar av skinkan i vädret till en förvånande höjd, i stället för att skära itu dem åt mig själv, samt var nära att kväva mig med teet, som envist fortfor att komma i vrängstrupen, till dess jag slutligen helt och hållet slutade upp och satt och rodnade under min tants skarpt forskande blick.
