— 260 —
»Hallå!» sade min tant efter en god stunds förlopp.
Jag slog upp ögonen och mötte vördnadsfullt hennes skarpa, klara blick.
»Jag har skrivit till honom», sade min tant.
»Till…?»
»Till din styvfar», sade min tant. »Jag har sänt ett brev till honom, vilket han torde göra sig mödan att noga tänka på, såframt inte han och jag skola bli ovänner.»
»Vet han var jag är, tant?»
»Jag har underrättat honom därom», sade min tant med en nick.
»Ska jag — bli — överlämnad åt honom?» stammade jag.
»Det vet jag inte», svarade min tant. »Vi få se.»
»Ack, jag vet inte vad jag kommer att göra, om jag måste återvända till mr Murdstone!» utbrast jag.
»Den saken vet jag ingenting om», sade min tant och skakade på huvudet. »Det kan jag verkligen inte säga. Vi få se.»
Mitt mod sjönk vid dessa ord, och jag blev mycket nedslagen och illa till mods. Min tant, som icke tycktes lägga mycket märke till mig, band nu om sig ett grovt förkläde med bröstlapp, vilket hon tog fram ur skåpet, tvättade tekopparna med egna händer, och då allt var rengjort och satt tillbaka på brickan samt duken ihopvikt och lagd ovanpå alltsammans, ringde hon på Janet, för att hon skulle taga ut brickan. Därefter började hon, sedan hon först tagit på sig ett par handskar, att borsta av alla brödsmulorna med en liten viska, till dess det icke fanns den ringaste smula kvar på bordtäcket, och dammade därefter rummet och städade det, ehuru det redan förut var på det omsorgsfullaste dammat och städat. Då alla dessa olika förrättningar voro slutade till hennes belåtenhet, tog hon åter av sig förklädet och handskarna, lade ihop dem och gömde dem på deras bestämda ställe i skåpet, varifrån de hade blivit framtagna, flyttade sitt syskrin bort på sitt eget bord invid
