— 263 —
skakade ifrån sig sorgen. »Det är god tid! Hälsa miss Trotwood och säg, att det går bra framåt för mig.»
Då jag skulle till att gå, fäste han min uppmärksamhet på draken.
»Vad tycker du om den här draken?» frågade han.
Jag svarade, att jag tyckte att den var mycket vacker. Jag tror alt den måste ha varit sina två och en halv meter lång.
»Den har jag själv gjort. Vi skola gå ut och låta den flyga, du och jag», sade mr Dick. »Ser du det här?»
Han visade mig att den var överdragen med ett mycket tätt och omsorgsfullt skrivet papper, varpå skriften var så tydlig, att jag tyckte att jag, då jag följde raderna, åter på ett par ställen upptäckte en hänsyftning på kung Karl I:s huvud.
»Här är tillräckligt med segelgarn», sade mr Dick, »och när han flyger högt, tar han fakta med sig ett gott stycke. Detta är mitt sätt att sprida ut dem. Jag vet inte var de kunna falla ned. Det beror på omständigheterna, på vinden och så vidare; jag låter slumpen råda.»
Hans ansikte var så milt och intagande och hade tillika någonting så vördnadsbjudande, ehuru det var friskt och kraftigt, att jag icke var säker om huruvida han icke drev en smula gäck med mig. Därefter skrattade jag, och han skrattade med, och så skildes vi åt som de bästa vänner i världen.
»Nå, barn», sade min tant, då jag kom ned igen. »Hur står det till med mr Dick i dag?»
Jag sade att han hade god hälsa, att det gick bra framåt för honom.
»Nå, vad tycker du om honom?» frågade min tant.
Jag hade en dunkel idé om att försöka undvika frågan genom att svara, att jag ansåg honom vara en mycket hygglig herre, men min tant lät icke på detta sätt avspisa sig, ty hon lade ned sin sömnad i knäet, lade sina hopknäppta händer därpå och sade:
»Seså! Din syster Betsey Trotwood skulle genast ha sagt mig vad hon tyckte om honom. Likna din syster så mycket du kan och tala rent ut!»
