— 267 —
kunde få svar på sitt brev till mr Murdstone, var utomordentligt stor, men jag ansträngde mig för att kväva den och att på ett tyst och stillsamt sätt göra mig så behaglig som möjligt för min tant och mr Dick. Han och jag skulle gärna ha gått ut för att låta den stora draken flyga, men jag hade inga andra kläder än de allt annat än prydliga plagg som jag hade blivit iklädd den första dagen och som bundo mig vid huset, med undantag av en timme efter mörkningen, då min tant för min hälsas skull gick med mig fram och tillbaka på den klippiga stranden, innan vi gingo till sängs. Äntligen anlände svar från mr Murdstone, och min tant underrättade mig till min obeskrivliga förfäran om att han den följande dagen skulle komma och tala med henne. Den följande dagen satt jag, ännu alltjämt insvept i min besynnerliga dräkt, och räknade timmarna, upprörd och feberhet av striden mellan det sjunkande hoppet och den stigande fruktan och väntade på att bli skrämd av åsynen av det dystra ansiktet, vars uteblivande skrämde mig i varje minut.
Min tant var litet mera befallande och sträng än vanligt, men jag märkte intet annat tecken till att hon förberedde sig att mottaga den av mig så fruktade gästen. Hon satt vid fönstret och sydde, och jag satt hos henne ända till långt fram på eftermiddagen, medan mina tankar välvde sig omkring alla möjliga och omöjliga följder av mr Murdstones besök. Vår middag hade blivit uppskjuten till obestämd tid, men det hade nu blivit så sent, att min tant redan hade givit befallning om att det skulle dukas, då hon i detsamma gav alarmropet om åsnor, och till min fasa och förvåning såg jag miss Murdstone i en tvärsadel rida helt kallblodigt på en åsna över den heliga gröna planen och hålla utanför huset och se sig omkring där.
»Bort med er!» ropade min tant, i det hon ruskade på huvudet och hotade henne med handen från fönstret. »Ni har ingenting att göra här. Hur vågar ni göra intrång på andras mark? Bort med er! Ack, ni oförskämda varelse!»
