Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/310

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 306 —

ögonblickligen. Sedan han skakat hand med mig — hans hand kändes i mörkret som en fisk — öppnade han porten något litet, smög sig ut och stängde den, överlämnande åt mig att treva mig tillbaka till mitt rum, vilket kostade mig en viss möda och ett fall över hans stol, vilket, antar jag, var den närmaste orsaken till att jag minst halva natten, efter vad det förekom mig, drömde om honom, bland annat, att han hade gjort mr Peggottys hus flott för att därmed begiva sig ut på ett sjörövartåg, med en svart flagg i masttoppen, bärande inskriften »Tidds Handbok», under vilken diaboliska flagg han förde mig och lilla Emili till Spanska sjön för att dränkas.

Då jag följande dag kom till skolan, hade jag något litet övervunnit min oro, och dagen därefter rätt mycket, och skakade den sålunda så småningom av mig, så att jag inom mindre än fjorton dagar kände mig fullkomligt hemmastadd och lycklig bland mina nya kamrater. Visserligen var jag tämligen tafatt i deras lekar och tämligen underlägsen i studierna, men vanan, hoppades jag, skulle förbättra mig i det förra avseendet, och ansträngd flit i det senare. Följaktligen började jag arbeta strängt både i lek och allvar och skördade mycket beröm, och inom kort blev livet hos Murdstone och Grindbys så främmande för mig, att jag knappast trodde på det, varemot jag blev så förtrogen med mitt nuvarande liv, att jag tyckte mig ha fört det under lång tid.

Doktor Strongs skola var förträfflig och så olika mr Creakles skola som gott är olika ont. Den var klokt och allvarligt ordnad efter ett förståndigt system, enligt vilket det ständigt vädjades till gossarnas hederskänsla och rättskaffenhet, i det de oföränderligen förutsattes vara i besittning av dessa egenskaper, till dess de själva hade gjort sig ovärdiga ett sådant förtroende, och därmed uträttades underverk. Vi kände alla, att vi hade vår andel i anstaltens styrelse och i upprätthållandet av dess heder och värdighet. Därför blevo vi den snart varmt tillgivna — åtminstone blev jag det, och