— 333 —
ten i min tillvaro. Copperfield, min hedersvän, hur står det till?»
Jag kan icke säga — jag kan verkligen icke säga, att jag var glad över att träffa mr Micawber här, men jag var likväl glad över att träffa honom och tryckte hjärtligt hans hand, i det jag frågade honom hur mrs Micawber mådde.
»Jag tackar så mycket», svarade mr Micawber, i det han liksom förut vinkade med handen och satte hakan till rätta mellan sina löskragar. »Hon är så tämligen på bättringen. Tvillingarna hämta inte längre sin föda från naturens källor — kort sagt», sade mr Micawber i ett av sina utbrott av förtroende, »de äro avvanda — och mrs Micawber är för ögonblicket min reskamrat. Hon ska bli förtjust, Copperfield, över att få förnya bekantskapen med en som i alla avseenden visat sig såsom en värdig präst vid vänskapens heliga altar.»
Jag sade, att det skulle bli mig en stor glädje att få träffa henne.
»Ni är mycket god», sade mr Micawber.
Därefter log mr Micawber, satte åter hakan till rätta mellan löskragarna och såg sig om.
»Jag har upptäckt min vän Copperfield», sade mr Micawber med elegans och utan att vända sig till någon särskilt, »inte i en ödemark, utan deltagande i en sällskaplig måltid tillsammans med en änkefru och en som tydligen är hennes avkomma — kort sagt», sade mr Micawber i ett nytt utbrott av förtroende, »hennes son. Jag skulle anse det för en ära att bli presenterad.»
Under sådana förhållanden kunde jag icke göra annat än presentera mr Micawber för Uriah Heep och hans mor, vilket jag också följaktligen gjorde. Då de ödmjukade sig för honom, tog mr Micawber en stol och vinkade med handen på sitt artigaste sätt.
»Varje vän till min vän Copperfield», sade mr Micawber, »har ett personligt anspråk på mig.»
»Min son och jag äro alltför ringa, sir», sade mrs Heep, »för att vara master Copperfields vänner. Han har varit så god och druckit te tillsammans med oss, och
