— 339—
oroade det mig att se mr Micawber och Uriah Heep gå förbi arm i arm, Uriah ödmjukt tacksam för den ära som gJordes honom och mr Micawber visande en blid belåtenhet över att få utsträcka sitt beskydd till Uriah. Men då jag dagen därpå infann mig i det lilla värdshuset vid den utsatta middagstiden, som var klockan fyra, blev jag ännu mera förundrad över att höra mr Micawber berätta, att han hade följt hem med Uriah och druckit konjak och vatten hos mrs Heep.
»Och jag ska säga er något, min bäste Copperfield», sade mr Micawber. »Er vän är en ung man som torde komma att gå långt på den juridiska banan. Om jag hade känt denne unge man vid den tid då mina förlägenheter kommo till en kris, är allt vad jag kan säga, att jag tror, att mina kreditorer skulle ha blivit vida bättre skötta än de blevo.»
Jag hade svårt att förstå hur detta skulle ha gått till, då jag visste att mr Micawber snart sagt icke hade betalt dem någonting alls, men jag ville icke fråga därom. Icke heller ville jag säga, att jag hoppades att han icke hade varit alltför meddelsam mot Uriah eller fråga, om de hade talat mycket om mig. Jag fruktade nämligen att såra mr Micawbers eller åtminstone mrs Micawbers känslor, eftersom hon var så känslig, men jag kände mig orolig däröver och tänkte senare ofta därpå.
Vi hade en trevlig liten middag: en präktig fiskrätt, en njurkalvstek, korvkaka, en rapphöna och en pudding. Vin och starköl funnos även, och efter middagen tillagade mrs Micawber med egna händer åt oss en bål varm punsch.
Mr Micawber var mer än vanligt upprymd; jag hade aldrig sett honom så glad och uppsluppen. Hans ansikte glänste av punschen, som om det varit fernissat. Han blev glatt känslofull i avseende på vår stad och föreslog en skål för dess framgång, i det han anmärkte att han och mrs Micawber hade haft särdeles trevligt och angenämt därstädes och att han aldrig skulle glömma de behagliga stunder han hade upplevat i Canterbury. Därefter föreslog han min skål, och han och mrs Micawber
