NITTONDE KAPITLET.
Jag ser mig om och gör en upptäckt.
Jag vet icke riktigt, om jag i hjärtat var glad eller sorgsen, då min skoltid närmade sig sitt slut och den tid kom, då jag skulle lämna doktor Strongs hus. Jag hade varit mycket lycklig där; jag hyste den största tillgivenhet för doktorn och var själv en framstående och distingerad person inom denna lilla värld. Av dessa skäl gjorde det mig ont att behöva skiljas därifrån, men av andra, tämligen oväsentliga skäl var jag glad däröver. Dunkla föreställningar om att jag nu var min egen herre; om den vikt, som fästes vid en ung man, som är sin egen herre; om de underbara ting, som skulle komma att ses och uträttas av detta ståtliga djur och det intryck, han icke kunde undgå att utöva på samhället — allt detta lockade mig bort. Dessa illusoriska betraktelser verkade så mäktigt på mitt ungdomliga sinne, att jag, enligt mitt sätt att nu se saken, tycker mig ha lämnat skolan utan den saknad, som annars hade varit så naturlig. Skilsmässan måtte icke ha gjort det intryck på mig som andra skilsmässor gjort. Jag försöker förgäves erinra mig mina känslor och de närmare omständigheterna därvid, men allt detta har icke kvarlämnat något intryck. Den framtidsutsikt, som öppnade sig för mig, har sannolikt förvirrat mig. Jag vet att mina ungdomliga erfarenheter voro av föga eller intet värde, och att livet mera liknade en stor fésaga, som jag nyss börjat läsa, än någonting annat.
Min tant och jag hade hållit många allvarliga rådplägningar om vilken levnadsbana jag borde välja. Under mer än ett år hade jag sökt att finna ett tillfredsställande svar på hennes ofta upprepade fråga om vad
