— 379 —
»Verkligen?» sade miss Dartle. »Jag vet sannerligen ingenting som glatt mig mera än att höra detta. Det är så tröstande. Det är en sådan glädje att veta, att de inte känna då de lida! Ibland har jag verkligen varit orolig för det där slags folket, men nu ska jag alldeles upphöra att tänka på dem. Ju längre man lever, ju mera får man lära. Jag hade mina tvivel, det tillstår jag, men nu äro de undanröjda. Jag visste det inte, men nu vet jag, och detta bevisar fördelen av att fråga sig för — inte sant?»
Jag trodde att Steerforth hade yttrat sig så där på skämt eller för att gäckas med miss Dartle, och jag hade även väntat, att han skulle tillstå det, då hon hade gått och vi sutto framför eldbrasan. Men han frågade mig endast om vad jag tyckte om henne.
»Hon har visst ett mycket skarpt huvud, eller hur?» frågade jag.
»Skarpt! Hon lägger allting på en slipsten», sade Steerforth, »och vässar det, liksom hon vässat sitt ansikte och sin figur under alla dessa år. Hon har nött ut sig själv genom ständig slipning. Hon är idel egg.»
»Ett sådant märkvärdigt ärr hon har på läppen!» sade jag.
Steerforths ansikte fördystrades, och han teg ett ögonblick.
»Ja», svarade han, »och för att säga sanningen, så är jag skulden därtill.»
»Genom någon olyckshändelse?»
»Nej. Jag var en ung pojke, och hon retade mig, och jag kastade en hammare på henne. Jag måste verkligen ha varit en bra lovande ung ängel!»
Det gjorde mig innerligt ont, att jag hade vidrört ett så pinsamt ämne, men det stod icke vidare att hjälpa.
»Hon har sedan dess alltjämt burit det där märket, som du ser», sade Steerforth, »och hon ska bära det ända till sin grav, om hon någonsin kommer att finna ro i en sådan, ehuru jag knappast tror att hon någonstans kommer att finna ro. Hon var ett moderlöst barn av en avlägsen släkting till min far. Han dog en vacker dag,
