Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/421

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 417 —

han talade mycket livligt, medan vi fortsatte vår vandring.

»Vi skola således», sade han mycket muntert, »övergiva det här fribrytarlivet i morgon?»

»Ja, så var ju avtalat», genmälde jag, »och våra diligensbiljetter äro ju redan köpta.»

»Ja, jag förmodar att det inte kan undvikas», sade Steerforth. »Jag har nästan glömt att det finns någonting annat i världen att göra än gunga på havet här — och jag önskar att så verkligen vore!»

»Ja, så länge det är någonting nytt», anmärkte jag leende.

»Mycket troligt», svarade han, »ehuru det annars var en tämligen spetsig anmärkning av ett så älskvärt stycke oskuld som min unge vän. Nå ja, jag tillstår att jag är en nyckfull krabat, David. Jag vet att jag är det, men medan järnet är varmt, kan jag smida det med kraft. Jag tror att jag redan skulle kunna taga en rätt antaglig examen såsom lots i de här farvattnen.»

»Mr Peggotty säger att du är ett underverk», sade jag. »Ett nautiskt underverk?» yttrade Steerforth leende.

»Ja, det säger han, och du vet själv bäst med hur stort skäl, ty du vet hur ivrig du är i allt vad du företager dig och hur lätt du har att sätta dig in i allt möjligt. Och vad som förvånar mig mest, Steerforth, är, att du kan finna dig belåten med ett så ostadigt användande av dina krafter.»

»Belåten?» svarade han muntert. »Jag är aldrig belåten, undantagandes med din grönhet, min milda Daphne. Vad ostadigheten angår, så har jag aldrig lärt mig konsten att binda mig vid ett av de hjul, på vilka våra dagars Ixioner svänga omkring. Jag hade så dåliga lärmästare, att jag blev ur stånd att inhämta den, och nu frågar jag inte efter den. Vet du, att jag köpt mig en båt här?»

»En sådan konstig kropp du är, Steerforth!» utbrast jag och stannade, ty det var första gången jag hörde talas därom. »Du kommer ju kanske aldrig mera hit!»

»Det vet jag inte», svarade han, »jag tycker rätt bra

27. — David Copperfield. I.