— 483 —
faldigt leende, »vi kunna inte undvara blod, som ni vet. Vi måste ha blod, förstår ni. Vissa unga fyrar, förstår ni, kunna möjligen stå en smula efter i uppfostran och uppförande i förhållande till sitt stånd och skena litet över skaklarna och sätta sig själva och andra i åtskilliga förlägenheter — och allt det där — men, fan ta mig, är det inte i alla fall en glädje att tänka att de ha blod i sig! Jag själv för min del skulle hellre vilja låta slå mig i backen av en person med blod i sig, än jag ville bli hjälpt på benen igen av en som inte hade det!»
Denna tanke, som utgjorde så att säga en kort sammanfattning av den stora frågan i allmänhet, skördade allmänt bifall och förskaffade den nämnde herrn mycken uppmärksamhet ända till dess damerna stego upp från bordet. Sedan detta skett, märkte jag att mr Gulpidge och mr Henry Spiker, som hittills hade hållit sig mycket tysta, ingingo ett försvarsförbund mot oss, den gemensamma fienden, och förde ett hemlighetsfullt samtal tvärs över bordet till vårt totala nederlag.
»Den där affären rörande den första obligationen på fyra tusen femhundra pund gick inte såsom man förmodade, Gulpidge», sade mr Henry Spiker.
»Menar ni hertigens av A.?» frågade mr Spiker.
»Grevens av B.», sade mr Gulpidge.
Mr Spiker drog upp ögonbrynen och såg mycket intresserad ut.
»Då frågan framlades för lord — jag behöver inte nämna hans namn», sade mr Gulpidge, avbrytande sig själv.
»Jag förstår», sade mr Spiker, »N.»
Mr Gulpidge nickade dystert — »framlades för honom, lät hans svar: ’penningar, eller ingen eftergift’.»
»Å, bevare oss!» utbrast mr Spiker.
»Penningar eller ingen eftergift», upprepade mr Gulpidge i fast tom. »Den närmaste i arvsföljden — ni förstår?»
»K.», sade mr Spiker med en olycksbådande blick.
»Ja, K. nekade bestämt att teckna under. Man sökte
