— 490 —
det ställe, där han satt ned den, och skrapade långsamt och betänksamt sin magra käk med den, som om han rakat sig.
Jag erinrar mig mycket väl huru harmset mitt hjärta slog, då jag såg hans illsluga ansikte i den därmed överensstämmande röda belysningen av kaminelden bereda sig till att säga någonting mera.
»Master Copperfield», började han — »men jag uppehåller er?»
»Ni uppehåller mig alls inte. Jag går vanligen sent till sängs.»
»Jag tackar så mycket, master Copperfield. Jag har visserligen höjt mig upp från min ställning sedan ni först talade med mig, men är i alla fall ännu ringa och ödmjuk och ska alltid bli det. Ni tänker väl inte sämre om min ringa ödmjukhet, ifall jag ger er ett litet förtroende, master Copperfield — eller hur?»
»Nej bevars», svarade jag med en viss ansträngning.
»Jag tackar så mycket!» Härmed tog han fram sin näsduk och började torka det inre av sina händer. »Miss Agnes, master Copperfield —»
»Nå, Uriah?»
»Ack, hur behagligt att så där frivilligt bli kallad Uriah!» utbrast han och gjorde en knyck med kroppen, som en konvulsivisk fisk. »Tyckte ni inte att hon var bra vacker i kväll, master Copperfield?»
»Jag tyckte att hon såg ut såsom hon alltid gör — i alla avseenden överlägsen alla i hennes omgivning», svarade jag.
»Å, tack! Det är så sant!» utbrast han. »Ack, jag tackar er så mycket för det!»
»Det behövs inte», sade jag stolt. »Det finns inte något skäl varför ni skulle tacka mig.»
»Ja, ser ni, master Copperfield», sade Uriah, »däri ligger just det förtroende, som jag tänker taga mig friheten att göra er. Så ringa jag är», här torkade han sina händer och såg ömsom på mig och elden, »så ringa min mor är, så ringa vårt fattiga, men ärliga tak än alltid varit, har dock bilden av miss Agnes (jag tvekar inte
