Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/523

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 519 —

svårt tag — ett svårt tag!» upprepade Traddles och grinade illa, som om han hade fått en tand utryckt.

»Vet du vad jag inte kan låta bli att tänka på, Traddles, medan jag sitter här och ser på dig?» sade jag.

»Nej», sade han.

»Det är de himmelsblåa kläder, som du brukade gå med.»

»Ack ja, ja visst ja!» utbrast Traddles med ett skratt. »Snäva i armar och ben? Ack ja! Det var lyckliga tider, de där, inte sant?»

»Jag tror att vår skolmästare kunde ha gjort dem lyckligare, utan skada för någon av oss», svarade jag.

»Å ja, kanske», svarade Traddles. »Men vi hade allt bra trevligt ändå. Kommer du ihåg nätterna där uppe i sovrummet, då vi höllo våra små supéer och du berättade de där historierna? Ha, ha, ha! Och kommer du ihåg vad stryk jag fick för att jag grät över mr Mell? Gamle Creakle! Det skulle min själ vara roligt att få återse honom!»

»Han var brutal och grym emot dig, Traddles», sade jag harmset; ty hans goda lynne gjorde att det förekom mig som det ej var längre sedan än i går som jag hade sett honom få stryk.

»Tycker du det?» svarade Traddles. »Verkligen? Ja, kanske var han bra sträng. Men allt är nu för länge sedan förbi. Gamle Creakle!»

»Det var ju en onkel som gav dig din uppfostran?» sade jag.

»Ja visst», sade Traddles. »Densamme som jag jämt tänkte skriva till, ehuru det aldrig blev något utav. Ha, ha, ha! Ja, jag hade en onkel, men han dog kort efter sedan jag hade lämnat skolan.»

»Verkligen?»

»Ja. Han var en f. d. klädeshandlare och hade insatt mig till sin arvinge, men så fattade han ovilja emot mig, då jag växte upp.»

»Är det verkligen ditt allvar?» frågade jag, ty han var så lugn, att jag trodde han menade något annat.