— 522 —
hon skulle vänta på mig, Copperfield, till dess hon bleve sextio år — eller hur gammal som helst!»
Traddles reste sig upp från sin stol och lade med ett triumferande leende handen på den vita duk jag hade märkt.
»Emellertid må du inte tro», sade han, »att vi inte börjat att tänka på vår bosättning. Jo, vi ha redan börjat. Vi måste gå sakta tillväga, men börjat ha vi. Här», fortfor han och drog med stor försiktighet och stolthet undan duken, »ser du ett par saker att börja med. Den här blomkrukan med fat har hon själv köpt. Man sätter den i ett salsfönster», sade Traddles och gick ett par steg tillbaka för att kunna betrakta den med så mycket större beundran, »med en blomma uti — och så har man den! Det här lilla runda bordet med marmorskivan (den är två fot och tio tum i omkrets) har jag köpt. Man vill lägga ifrån sig en bok, förstår du, eller någon kommer för att hälsa på en eller på ens hustru och vill ha någonting att sätta ifrån sig tekoppen på, och — så har man det igen!» sade Traddles. »Det är ett beundransvärt arbete — fast som en klippa!»
Jag beundrade högeligen båda sakerna, och Traddles lade tillbaka duken lika varsamt som han hade tagit bort den.
»Det är just inte mycket att sätta bo med», sade Traddles, »men det är ändå alltid någonting. Duktyg och sängkläder och allt det där göra mig det värsta bekymret, Copperfield; sak samma är det även med kökskärlen — såsom grytor och ljusstakar och dylika nödvändighetsartiklar — ty de äro dyra och gå till pengar. Men ’vänta och hoppas!’ Och jag försäkrar dig, att hon är den allra sötaste och snällaste flicka!»
»Ja det är jag fullt övertygad om», sade jag.
»Emellertid», sade Traddles, i det han åter slog sig ned, »och det är slutet på det långa pratet om mig själv, tar jag mig fram så gott jag kan. Jag förtjänar inte mycket, men så ger jag inte heller ut mycket. I allmänhet äter jag tillsammans med folket där nere, och de äro verkligen mycket hyggliga människor. Både mr och mrs Micaw-
