Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/527

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 523 —

ber ha sett en hel del av världen och äro mycket underhållande.»

»Kära Traddles, vad säger du?» utbrast jag häftigt.

Traddles såg på mig, som om han ej kunde begripa vad jag menade.

»Mr och mrs Micawber!» upprepade jag. »Dem känner jag mycket väl!»

En i lämplig tid inträffande knackning på porten, vilken jag mycket väl kände igen till följd av gammal erfarenhet från Windsor Terrace, och som ingen annan än mr Micawber kunde ha åstadkommit, löste varje tvivel i min själ om huruvida det kunde vara mina gamla vänner. Jag bad därför Traddles säga åt sin värd att han skulle vara god och komma upp, vilket Traddles även gjorde över balustraden, och mr Micawber, alldeles oförändrad — de åtsittande pantalongerna, käppen, kragarna och lornjetten alldeles desamma som alltid — trädde in i rummet med en förnäm och ungdomlig min.

»Jag ber om ursäkt, mr Traddles», sade mr Micawber med den gamla rullningen i sin röst, i det han höll upp med att gnola på en visstump. »Jag visste inte att det fanns någon för denna bostad främmande individ i ert allra heligaste.»

Mr Micawber gjorde en lätt bugning för mig och drog upp sina kragar.

»Hur står det till, mr Micawber?» sade jag.

»Ni är mycket artig, min herre», sade mr Micawber. »Jag befinner mig in statu quo

»Än mrs Micawber då?» fortfor jag.

»Även hon befinner sig gudskelov in statu quo», sade mr Micawber.

»Nå, än barnen då, mr Micawber?»

»Jo», sade mr Micawber, »det gläder mig att kunna svara, att även de befinna sig i högönsklig välmåga.»

Under hela tiden hade mr Micawber icke på minsta sätt känt igen mig, ehuru han stod alldeles mitt emot mig, men då han nu såg mig le, betraktade han mig uppmärksammare, tog ett steg tillbaka och utropade: »Är det