De gräsliga våldsdåden i Kongo
hafva länge varit föremål för den europeiska pressens uppmärksamhet och en kommision har varit nedsatt för att undersöka, om verkligen de kristne dernere kunnat göra sig skyldiga till sådana omenskligheter som omtalats. Att denna kommissions arbeten icke ledt till något vidare resultat och att för öfrigt gjorts rätt mycket från statsstyrelsens sida för att rentvå sig och sina officerare, kunde man ha väntat, men trovärdiga vittnesbörd föreligga för att massmord på de infödde ofta egt rum och att sådana omenskligheter begåtts mot de stackars negrarne, att håren kunna resa sig på ens hufvud, då man hör dem omtalas. En svensk missionär hr E. V. Sjöblom, som nyss återkommit till fäderneslandet efter att ha offrat helsa och krafter i de svartes verldsdel, har i G. H. T. lemnat en skildring dernerifrån,, som lägger på ett otvetydigt sätt i dagen de upprörande omenskligheter, för hvilka de stackars svarte äro utsatte från de hvites sida, ogerningar som äro en verklig skamfläck på det kristna namnet och mot hvilket hela Europa borde på det kraftigaste protestera.
Hr Sjöblom har haft många obehag att utstå för det att han bidragit till skändligheternas afslöjande. Icke nog med att han fått mottaga förebråelser af i Kongostatens tjänst varande landsmän, som yttrat till honom: ”Förr kunde vi under besök i hemmet bära vår Kongouniform med heder, men nu har ni dragit ned den”, icke nog med att en svensk Kongoemployé, som vistats i samma trakt som hr Sjöblom och ofta lånat böcker m. m. af honom, under vistelsen å samma fartyg som hr Sjöblom i Boma för säkerhets skull icke kännt igen sin sjuke landsman - icke nog därmed, utan hr Sjöblom blef på hemresan hotad med fängelse af generalguvernör Wahis. Hotelsen sattes dock af helt naturliga skäl icke i värkställighet.
Men hr Sjöblom har dock ej stått ensam om sin åsikt, att styrelsesättet i Kongo är upprörande — därtill äro missförhållandena allt för uppenbara. En af holländska handelskompaniets chefer var blott tolk för en bland opartiske mycket spridd åsikt, när han under en båtfärd uppför Kongo yttrade till hr Sjöblom följande ord: — Hvad har Kongoassociationen uträttat för landet i civilisatoriskt hänseende? Hvad har den nuvarande regimen åstadkommit? För 10 år sedan lågo blomstrande byar öfverallt på stränderna. Passerande fartyg kunde öfverallt få köpa lifsmedel. Nu är befolkningen förödd, byarna härjade, och där folket finnes kvar, är det skyggt eller ovilligt att inlåta sig i handel med de hvite.
Araberna, hvilkas våldsamheter och slafexpeditioner uppe vid Stanley Falls och annorstädes så skarpt klandrats, ha enligt hr Sjöholms mening i många afseenden visat sig som bättre kulturbärare än den mäktiga associationen. Öfverallt där araberna slagit sig ned, har landet närmast byarna uppodlats och förvandlats till en blomstrande trädgård, men hvad ha de hvite gjort för att bringa landet under kultur?
Trots alla dessa missförhållanden, alla dessa aldrig vederlagda berättelser om våldsdåd, föröfvade i civilisationens namn, ha de menniskovänner, som bragt ljus öfver skändligheterna, stämplats som lögnare, och man har icke tvekat att på ett lumpet sätt afvända ett privatbref sådant som Grenfells till Dhanis för att styrka, att allt är väl bestäldt i det mörka Kongo.
Hr Sjöblom är emellertid nu i stånd att uppvisa halten af det försvar, som presterats för Kongo-skändligheterna. Han visade oss nämligen i sin kopiebok ett till honom stäldt bref — originalet befann sig i Stockholm bland hr Sjöbloms resgods — dagtecknadt den 13 Februari 1897 och underskrifvet med Grenfells namn. I detta bref beklagar Grenfell, att hans skrifvelse till Dhanis misstolkats och användts till försvar för det nu rådande systemet i Kongo, förklarar, att han till alla delar är ense med hr Sjöblom och bemyndigar honom att, om så behöfves, offentliggöra brefvet.
Hr Sjöblom torde därför kunna med lugn motse utvecklingen af den strid, där han af allt att döma ställt sig på humanitetens, sanningens och rättens sida.
Tidningen ”Etoile Belge”, som anses såsom Kongostatens officiösa organ, offentliggör nu en interview med M. Van Eetvelde, Kongoassociationens sekreterare.
Hr Van Eetveldes uttalanden gingo ut på ett bestämdt förnekande af de gjorda beskyllningarna. Bland de personer, som sekreteraren anförde såsom stöd för sina uttalanden, äro fader de Deken, föreståndare för den katolska missionen i Brüssel, och Bentley, grundaren af den engelska baptistmissionen. Å andra sidan förklarades den svenske missionären Sjöblom vara en otillförlitlig person. Sekreteraren föreslog, att all diskkussion om denna sak skulle uppskjutas, tills general Wahis, som nu befinner sig i södra Frankrike, hunnit hem till Btüssel. —
Allmänheten torde snart bli satt i tillfälle att döma om värdet af de skäl och intyg, hvarpå sekreteraren stöder sina uttalanden, hvilka, i den form de återgifvits efter ett telegram till en engelsk tidning, icke kunna tillmätas någon betydelse.
Från Brödralanden.
Danmark.
Den nya ministären. Konungen beviljade i söndags ministären Reedtz-Thotts afskedsansökan och utsåg medlemmarna i den nya ministären, hvilken, väsentligen blef en rekonstruktion af minitären Reedtz Thott.
Inrikesministern Hörring blef konseljpresident och finansminister, marinminister Ravn marinminister och utrikesminister ad interim, kultusministern Bardenfleth inrikeminister och justiministern Rump justitieminister. Medlemmar af det nya kabinettet blefvo dessutom landtingsmännen A. Hage (landtbruksminister) och biskop Sthyr (kultusminister) samt öfverste Tuxen (krigsminister)
”Politiken” skrifver, att den nya ministären i intet afseende bryter kontinuiteten i de danska ministärerna. Liksom ministären Reedtz Thott var kött af ministären Estrups kött, är ministären Hörring ben af ministären Reedtz-Thotts ben.
För öfrigt anmärker tidningen elakt, att af de tre nya ministrarna höra de båda ledamöterna af landstinget, Hage och Styhr, till den kategori, hvilket under krisen inom högerkretsar betecknades som den sista resursen; då alla andra sagt nej, var man säker på, att få ja af dem,
”Dannebrog” framhåller, att den nya ministären icke har den opartiska och medlande karaktär, som skaffade sympatier för ministärn Reedtz Thott. Dock hoppas tidningen, att folketinget skall visa sig så tillmötesgående som möjligt
En ung dams sjelfmord i Köpenhamn Natten mellan söndagen och måndagen egde en ohygglig händelse rum på Lille Kongensgade i Köpenhamn.
En ung herre och en ung dam kommo vid ett-tiden på natten under högröstadt samtal gående tillsammans från Kongens Nytorv. Plötslig hör folk i närheten ett skott och ett skrik, och då de skynda dit, se de damen liggande på trottoaren och herren stående böjd öfver henne, Vid sidan af henne låg en revolver.
Man tillkallade polis och en droska, hvari den döende qvinnan lyftes upp och i största hast forslades till sjukhuset, under det mannen fördes till en polisstation. Ett par herrar, som befunnit sig i närheten då skottet small påstodo nemligen att det icke förelåg sjelfmord utan mordförsök.
På polisstationen förklarade mannen att han var medicine studerande och bodde på Fredriksberg. Den unga damen var hans fästemö fröken Marie F., och bodde hos sina föräldrar i Lille Kongensgade. De hade blivit oense och i ett anfall af vrede hade hon rigtat revolvern mot sitt hufvud. Sedan den unge mannen hade afgifvit denna förklaring, fick han tillåtelse att lemna polisstationen.
En läkare som kom tillstädes, då den unga flickan fördes bort, uttalade den meningen, att det var föga hopp att hon skulle kunna lefva
Utrikes.
Grekland.
Oaktadt mera lugnande uppgifter nyligen framkommit, lär förbittringen vara stor i hufvudstaden. Ett telegram meddelar:
Allmänt missnöje råder med konungen och isynnerhet kronprinsen. Folket skulle redan hafva tillställt revolution, om man icke fruktat att förlora stormakternas sympatier.
Emellertid är revolutionen sannolik, då armén återkommer.
Ett bref från Athen af den 19 Maj, hvars innehåll telegraferats till Paris från Brindisi, meddelar, att i Athen cirkulera olika rykten om återtåget från Domoko, om kronprinsens hållning och särskildt om det sätt hvarpå Damata regementet lemnat Andinitzpasset. Folket tror på de mest fantastiska rykten. Rörelsen är mycket stark. Folksamlingar bildas och man talar högt om nya förräderier samt skjuter ansvaret på konungafamiljen. Dock synes en känsla af slapphet ha fått öfverhand öfver förbittringen. Inom armén, isynnerhet bland de yngre officerarna råder växande missnöje med kronprinsen. Äfven om anklagelserna mot honom äro obefogade, förstår man dock ej rätt hur han skall kunna återvända till Athen.
General Smolenski har sändt flere tidningar följande telegram, dateradt Imirbey den 23:
Jag har fått order att utföra återtåget från Halmyron och har anländt hit, der jag mottagits af kronprinsen, som är arméns chef. Jag står under hans kommando och har derför icke utfärdat den nämnda ordern. Jag ber eder enträget att ej offentliggöra oriktiga uppgifter som kunna leda till meningsskiljaktigheter inom armén.
Påfven och sultanen. Det torde vara
allmänt bekant att hvarje förbindelse
mellan Vatikanen och Porten länge har varit
afbruten. För en tid sedan lär emellertid
påfven gjort ett försök att återknyta
densamma, hvilket dock icke medförde något
resultat.
Leo XIII, som trodde sig i sultanen ega en vänd, sände honom nemligen förra året ett egenhändigt bref, hvari han bad om sultanens skydd för de kristna på Kreta. Franska sändebudet skaffade den apostoliske ambassadören en audiens hos sultanen, hvarvid brefvet öfverlemnades. Sultanen var emellertid olyckligtvis vid dåligt humör, han ögnade flygtigt igenom brefvet, och mumlade på turkiska: “Hvem är då denne påfve som ständigt blandar sig i vår stats angelägenheter?” Han ångrade sig dock genast och tillfogade på franska med ovanlig diplomatisk korrekthet: “Säg hans helighet att alla mina undersåtars väl ligger mig varmt om hjertat”.
Det påfliga sändebudet bragte påfven sultanens svar men ansåg sig på samma gång förpligtad att omtala den turkiske herskarens halfhöga anmärkning, hvaröfver påfven kände sig personligen förnärmad. Han skref emellertid ännu ett bref, hvars öfverlemnar visserligen blef mottagen med stor högtidlighet, men något svar på brefvet har påfven aldrig fått och dermed var hvarje direkt korrespondens mellan “Den höga Porten” och “Den heliga stolen” afslutad.
En fästning som kan salutera. För
flera år sedan beslöt man att svårt bestycka
kassematterna vid Port Monsanto, som
behärskar hafsinloppet till Lissabon. Stora
kanoner köptes, men när man skulle
profskjuta dem, visade det sig att genom
kanonernas naturliga återstudsande och
genomtryckningen på den inre murarne fästningen
skulle läggas i ruiner.
Därför ser man äfven nu, då omständigheterna fordra, att fortet skall salutera, alltid ett batteri fältartilleri tillryggalägga den besvärliga vägen till den högt liggande fästningen för att genom deras aflossande låta folk tro, att det är fästningen själf som saluterar.
Sekelslutets riddare.
Det är konstateradt, att åtskilliga af de unga Paris-lejonen vid den förfärliga basar-branden uppförde sig som riktiga harar, ja än mer, de förlorade till den grad hvarje atom af ridderlighet, att de med våld slogo sig fram genom sammanpackade kvinnor, nedtrampande, misshandlande allt som stod i deras väg, alldeles som bufflar flyende för en präriebrand.
Kanske dessa sekelslutets “flirtande” barbarer strax förut hviskat bedårande kärleksord i öron, som nu ej kunna lyssna; kanske de nyss bedyrat sina känslors uppriktighet och lofvat den åtrådda att bära henne på sina armar genom lifvet… att för hennes skull gå till världens ända.
Profvet kom, och de bestodo det icke.
De eleganta medlemmarne af aristokratiska klubbar glömde i farans stund allt hvad ridderlighet vill säga. Och dock visade det sig att den gamla äkta, tappra franska ridderligheten ej är död. Det fans män, som hjältemodigt störtade sig in i lågorna för att frånrycka dem deras rof, men det var fattiga arbetare, blusmän, som ej hade någon gardenia i knapphålet, utan blott ett hjärta i bröstet.
“Figaro” meddelade häromdagen en episod frän räddningsarbetet, hvilken träffande målar kontrasten mellan de traditionella och de värklige “chevaliers sans peur et sans reproche”. Arbetaren Piquet kom af en händelse att gå förbi olycksplatsen just då lågorna slogo fram. Utan att besinna sig rusade han in i den brinnande basarbyggnaden, och sedan han tio gånger störtat sig in i eldhafvet, för hvarje gång medförde en räddad kvinna aflägsnade han sig lika anspråkslöst som han kommit utan att säga sitt namn. Brännskadorna, som han ådragit sig under räddningsarbetet, var det, som röjde honom.
“Figaro” utbroderar emellertid denna enkla skildring med ett litet tillägg, som kan tjäna som ett kulturhistoriskt dokument med afseende på ridderlighetens dekadans, och dertill ett dokument, som är så mycket dyrbarare, som det från tidningens sida framställes fullt oafsiktligt, utan ett spår af ironi eller tendens. “Figaros” reporter omtalar nämligen att en af basarherrarne hängde sin kappa öfver den tappre Piquet, för att denne skulle vara bättre skyddad mot elden och än en gång vara i stånd att utföra sitt räddningsvärf.
Theodor Wolff yttrar i ett parisbref med anledning af denna episod: “Herrn med kappan, är han inte praktfull? Hans väninnor, kanske hans kusiner, systrar eller svägerskors brinna där inne i full låga, och han hängder sin kappa om den duktige arbetaren Piquet. Det är som om han sade: “Gå käre, hederlige vän, och hemta ut våra damer till oss!” Den elegante klubbmannen offrar sin kappa — helt säkert en famos kappa, direkt från London — och Piquet sätter sitt lif på spel för aristokratiens damer, som han ej känner det ringaste.”
Det påstås nu att man ämnar boykotta de harhjärtade Paris-lejonen genom att utesluta dem ur förnäma verlden. Men straffet blir nog ej bannlysning på lifstid. Man glömmer så snart i vapenförgyllningens tid. Det obehagliga minnet förbleknar, ett klingande namn och klingande guld bevara sin glans äfven om dess egare är en ovärdig.
De, som burit sig värst åt, få väl tillgripa samma botemedel som den olycklige älskaren i de franska romanerna: partir voyager, tacher d'oublir (resa bort, vistas på resor, försöka glömma) — och efter några månader, högst ett års bortovaro torde de kunna återinträda i sina gamla salongsrättigheter.
★
“Figaros” spirituelle skämtare Alfred Capus serverade sina läsare häromdagen följande lilla dialog mellan en ung flicka och hennes fästman:
Hon: Snart skola vi gifta oss, min vän. Våra familjer äro fullt ense med hvarandra om den saken, vi också.
Han (mycket förälskad): Oh!
Hon: Jag förmodar derför, att ingenting skall kunna fördröja vår förening längre.
Han (med en energisk åtbörd): Ingenting! Jag trotsar hvem det vara månde som…
Hon: Tack för de orden, käre vän, och var öfvertygad om att jag sätter stort värde på de känslor, som förestafva dem. Men innan jag blir din hustru, skulle jag vilja taga ett löfte af dig.
Han: Hvilket då? Säg blott.
Hon: Ett formligt löfte på ditt hedersord.
Han: Jag svär…
Hon: Du vet ju ännu inte, hvad jag ämnar bedja dig om.
Han: Nej, men hvad gör det… Allt, som du täckes ålägga mig, allt…
Hon: Nåväl! Edvard, gif mig ditt hedersord på… du får inte bli ledsen…
Han: Allt, säger jag ju, allt…
Hon: Gif mig ditt hedersord på att du, om vi någonsin skulle råka ut för en folkträngsel, inte ger mig käppslängar för att fortare komma loss själf.
Han (indignerad): Skulle jag vara en sådan!… Mitt lif skall jag våga för att rädda dig…!
Hon (med filosofiskt öfverseende): Nej, Edvard, så mycket begär jag inte af dig… Jag vet hurdana männen äro. Allt hvad jag ber dig om är, att du ej hindrar mig från att rädda mig själf… och att du inte misshandlar mitt ansikte med din käpp.
Hvaraf dör en hängd? En hvar skulle naturligtvis på denna fråga svara, att en hängd dör af qväfning. Så mycket intressantare blifver saken, då detta i verkligheten icke är fallet. I Halle hängde sig nyligen en man, på hvilken luftrörssnitt företagits. Repet var lagt öfver kanylen, så att den hängde var i stånd att andas, trots repets tilldragande. Likväl följde döden lika hastigt som vanligt. Däraf framgår, att döden icke beror på hinder för andningen, utan på blodkärlens sammanpressande. Kroppens läge var för öfrigt sådant, att mannen lätt kunnat komma på fötter igen om han icke förlorat medvetandet lika snart, som annars är fallet. Undersökningen företedde blodtomhet i hjärnan, ovanlig blodfullhet i basens kärl, ringa fyllnad af blodkärlen i den mjuka hjärnhuden och omåttlig blodträngning i hjärnknutarna och märgen.
Trötthet i ögonen framkallad genom
läsning har varit föremål för en
djupgående undersökning af Harold Griffing och I.
Franz. Af undersökningen har framgått,
att största inflytandet i detta afseende är
att söka i stilens storlek, och det är icke
rådligt att välja bokstäfver och stilar under
en minimistorlek af 1,5 mm., emedan ögat
annars hastigt tröttas. Belysningens styrka
har vid dagsljus intet afsevärdt inflytande.
Men om den till belysningens förfogande
stående ljuskällan är svagare än tio
normalljus, inträder en ogynnsam verkan, som
har betydligt större inflytande än
bokstäfvernas storlek; en ljusstyrka af omkring
100 normalljus torde kunna anses särdeles
fördelaktig. Vid konstgjord belysning är
det hvita ljuset att föredraga framför det
gula, äfvenså är hvitt papper att föredraga.
Bokstäfvernas form har visat sig vara af
mindre betydelse än skärpan af trycket.
Löjtnantsvitz. 1:ste löjtnanten: — Ser du, der går fröken Möller, hon som vann 100,000 kr. på lotteri.
2:dre löjtnanten: — För tusan, hon har verkligen något särdeles vinnande i sitt utseende!
Skämtsamt. — Schackerjuden (som blir
utkastad hos baron X., hvarest just pågår
en bjudning):
— Und tet kaller te fine herrskapen att hafve mottagning!
Efterskrift.
— Till stationsinspektör i Norrköping har förordnats J. V. Lindblom, förut stationsinspektör i Kristinehamn; samt till stationsinspektör i Charlottenberg stationsinspektören i Floda M. Paulsson.
Bland sökandena märktes stationsinsp. Per Wallberg och K. Möller från Vestkustabanan.
― 200 ―
någon navigatör. Han kan knappt rita ett kors till bomärke.
― Hvad vill ni?
― Vi behöfva edra tjänster.
Jag lutade mig bakåt och slöt ögonen.
― Lämna honom, sade Kate, annars blir han för sjuk för att kunna tjäna er.
Denna vink skrämde honom, så att han helt sakta gick ut.
Allt som morgonen fortskred, kände jag mig stark nog att stiga upp. De kläder, jag haft på mig, då jag skickades vind för våg, funnos i hytten. Jag vaknade och klädde mig och kände mig fullkomligt återstäld utom det, att jag var en smula svag. Jag öppnade loggboken och log, då jag såg, att ingenting införts däri, sedan jag sist skref där.
Brigstock torde hafva hört af Kate, att jag höll på att stiga upp. Han knackade på dörren, strax innan jag slutat kläda mig. Han åtföljdes af Isak Coffin och Joe Harding. Jag lade armarna i kors och stälde mig mot britsen. Harding slog sig för pannan och sade med låg röst:
― Kapten, jag kan ej annat säga, än att jag är glad, att det är, som det är.
― Ni har velat hänga mig! utropade jag.
― Inte Joe, sade Brigstock allvarsamt.
― Ni sade mig nyss, att tre af er ville ― och så hejdade ni er. Hvem af er ville det? sade jag och såg på Coffin.
― Men betänk då svarade Brigstock, hvad vi voro rädda för att ni tänkte göra!
― Var den där en af de tre? sade jag och pekade på Coffin.
De tego, men jag läste svaret i karlarnes ansikte,
― 197 ―
sa. Jag sade honom, att planen utgått från flickorna och icke från er. Alice Perry bekräftade detta, namngaf några af kvinnorna, hvilka öfverlagt om planen, och tillade, att hon och de andra gått till er, och att ni hade vägrat lyssna till dem. Som ni hör, sade hon småleende, måste jag säga dem sanna förhållandet för att bevisa er oskuld.
― Då var det för sent. Hvad sade han om mitt skäl för att inöfva flickorna?
― Ingenting. Han gjorde några frågor, men hörde för det mesta på under tystnad. Hur öfverväldigad jag än var, kunde jag ej annat än ha roligt åt hans viktiga min och hans ansträngningar att se ut som en domare. Jag tror, att han sedermera talade till besättningen. Men hvad som mest hjälpte till att visa dem sanna förhållandet, det va nog upptäckten, att den, som de röfvat, saknade all boklig kunskap och ej var navigatör.
― Fick ni höra, hvad det blifvit af mig?
― Ja, männen talade om för sin ahälfter, som fröken Cobbs kallar dem, att ni skickats i en båt till skonaren, från hvilken de röfvat mannen. Jag trodde ni var i säkerhet; föga anade jag verkliga förhållandet.
Nu knackade det på dörren, och Brigstock frågade, om han finge komma in. Sedan han kommit in, stängde han dörren, ställde sig med ryggen mot densamma, tog af mössan och snodde den mellan fingrarna, medan han såg på mig enfaldigt och stadigt som ett får på en hund och långsamt rörde käkarna, som om han hade mumsat på tobak.
Jag skulle hafva blifvit djupt upprörd vid åsynen af karlen, om jag ej haft god tid att öfverväga, huru jag skulle uppträda, då vi träffades. Jag satt nu uppe i britsen.
