Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2 Mack. 1:17Andra
208

fursten och hans följe. Sedan höggo de dem i stycken och avhöggo deras huvuden och kastade ut dessa till dem som stodo därutanför. 17 Lovad vare vår Gud för allt detta, han som så gav de ogudaktiga till spillo!

18 Då vi nu ämna på tjugufemte dagen i månaden Kisleu fira helgedomens rening, hava vi ansett det tillbörligt att giva eder meddelande härom, för att också I skolen fira lövhyddohögtiden och åminnelsen av den eld som tändes, när Neemias frambar offer, han som en gång åter byggde upp helgedomen och altaret.

19 När våra fäder fördes till Persien, togo nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och dolde den djupt nere i en brunn, en sådan som ständigt är tom på vatten; och där beredde de åt den ett säkert förvaringsrum, som ingen annan kände till. 20 Men efter många års förlopp, när det så behagade Gud, lät konungen i Persien Neemias vända tillbaka. Denne sände då ättlingarna av de präster som hade gömt elden, för att hämta den. 21 Men när dessa förklarade att de icke hade funnit någon eld, utan allenast en tjock vätska, befallde han dem att ösa upp därav och taga med sig. När sedan det som hörde till offret hade blivit upplagt på altaret, befallde Neemias prästerna att med vätskan begjuta både veden och det som låg därpå. 22 Då nu detta hade skett och solen, som förut hade varit skymd av moln, efter en stund lyste fram, flammade en hög låga upp, så att alla förundrade sig. 23 Och prästerna förrättade bön, medan offret förtärdes; ja, såväl prästerna som alla de övriga bådo. Jonatan ledde bönen, och de övriga, och med dem Neemias, stämde in. 24 Bönen hade följande lydelse: 'Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde och starke och rättfärdige och barmhärtige, du som allena är konung och allena är god, 25 du som allena förlänar oss allt, du som allena är rättfärdig, allsmäktig och evig, du som frälsar Israel ur all nöd, du som har gjort våra fäder till dina utvalda och helgat dem, 26 tag emot detta offer för hela ditt folk Israel, och beskydda din arvedel, och helga den. 27 Samla åter tillhopa dem av oss, som äro kringspridda, befria dem som leva i träldom bland hedningarna, se till dem som äro föraktade och avskydda, och låt hedningarna förnimma att du är vår Gud. 28 Straffa dem som förtrycka och misshandla oss i övermod. 29 Plantera ditt folk på din heliga plats, enligt vad Moses har talat.' 30 Och prästerna sjöngo därtill lovsångerna.

31 Då nu det som hörde till offret hade blivit förbränt, befallde Neemias att man skulle gjuta jämväl återstoden av vätskan på stora stenar. 32 Och när så hade skett, flammade en låga upp, vilken dock förtärdes av det sken som utstrålade från altaret.

33 Men när händelsen hade blivit bekant och det hade blivit berättat för perserkonungen att en vätska hade blivit funnen