Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
2 Mack. 3:10.Andra
212

kommit dit; han frågade honom ock om saken verkligen förhöll sig på det uppgivna sättet. 10 Översteprästen påvisade då att penningarna utgjordes av gods som hade lämnats i förvar av änkor och faderlösa, 11 en del därav också av Hyrkanus, Tobias' son, en man i mycket hög ställning. Det var icke så, sade han, som den gudlöse Simon falskeligen hade uppgivit; alltsammans uppgick allenast till fyra hundra talenter silver och två hundra talenter guld, 12 och en sådan orätt kunde man på inga villkor begå mot dem som hade förlitat sig på platsens helighet och den i hela världen ärade helgedomens höghet och okränkbarhet. 13 Men den andre vidhöll, med stöd av det uppdrag som han hade fått av konungen, att penningarna under alla förhållanden måste indragas till den kungliga skattkammaren.

14 Då han nu på utsatt dag skulle gå in i templet för att låta besiktiga skatten, rådde en mycket stor ångest i hela staden. 15 Prästerna kastade sig i sina ämbetsskrudar ned framför altaret och ropade mot himmelen och åkallade honom som hade stiftat lagen om gods som var lämnat i förvar, att han ville bevara allt detta oförkränkt åt dem som hade lämnat det i förvar. 16 Och den som såg översteprästens utseende, honom måste det skära i hjärtat; ty hans uppsyn och hans förändrade ansiktsfärg förrådde hans själs ångest. 17 Han var nämligen uppfylld av en sådan fruktan och darrade så i hela kroppen, att den smärta som bodde i hans bröst tydligt framträdde för dem som sågo honom. 18 Men de som voro i husen rusade hopvis ut därifrån för att gemensamt bedja, eftersom den heliga platsen var i fara att bliva vanärad. 19 Och de gifta kvinnorna samlade sig i skaror på gatorna, omgjordade under bröstet med säcktyg, och jungfrurna, som eljest icke fingo visa sig ute, strömmade tillsammans, dels till portarna, dels på murarna, och några sågo ut genom fönstren; 20 men allasammans räckte de händerna mot himmelen och framsade böner. 21 Och det var ömkansvärt att skåda de många människorna, som hade kastat sig ned om varandra, och översteprästen, som stod där väntande, i högsta ångest.

22 Under det att nu dessa anropade Herren, den Allsmäktige, att han ville i full trygghet bevara det anförtrodda godset oförkränkt åt dem som hade anförtrott det till förvaring, 23 beredde sig Heliodorus till att sätta sitt beslut i verket. 24 Men när han, åtföljd av sina drabanter, redan var framme vid skattkammaren, lät han som råder över andarna och över all makt en stor uppenbarelse ske, så att alla de som hade dristat sig att följa med ditin blevo slagna med häpnad över Guds makt och förlamade av skräck. 25 Ty för dem visade sig en häst, som var prydd med en präktig mundering och bar en fruktansvärd ryttare. Den sprängde häftigt fram och lyfte sina framhovar mot Heliodorus. Och ryttaren tedde sig för dem i en