denne ålåg det nämligen att indriva penningavgifterna. På grund härav lät konungen kalla dem båda inför sig. 29 Menelaus lämnade då kvar såsom ställföreträdare i översteprästämbetet sin broder Lysimakus, Sostratus åter såsom sin ställföreträdare Krates, befälhavaren på Cypern.
30 Så stodo nu sakerna, när ett upplopp inträffade i Tarsus och Mallus, med anledning av att dessa städer hade blivit bortgivna såsom gåva åt Antiokis, konungens bihustru. 31 Konungen begav sig då med all hast dit, för att ordna förhållandena, och lämnade såsom sin ställföreträdare kvar Andronikus, en av dem som stodo högst i anseende. 32 Menelaus, som nu ansåg sig hava fått ett gynnsamt tillfälle, tillgrep några av helgedomens guldkärl och förärade dem åt Andronikus; andra sådana hade han just låtit sälja i Tyrus och kringliggande städer. 33 När Onias hade fått säker kunskap härom, uttalade han sitt skarpa ogillande därav, sedan han förut hade dragit sig undan till en fridlyst plats i Dafne, det som ligger invid Antiokia. 34 Menelaus tog på grund härav Andronikus avsides och uppmanade honom att bära hand på Onias. Sedan Andronikus hade låtit övertala sig till att begå ett sådant svek och fått bekräfta detta med edlig försäkran, begav han sig åstad till Onias och lyckades också, fastän han var misstänkt, att, efter avgiven försäkran, övertala denne att lämna sin fristad. Han lät nu ofördröjligen röja honom ur vägen, utan att hava någon försyn för vad rätt var. 35 Därför kände också icke allenast judar, utan jämväl många från de andra folken ovilja och förtrytelse över det orättfärdiga mordet på denne man. 36 Och när konungen kom tillbaka från Ciliciens landsändar, anförde judarna i staden klagomål över att Onias så hade blivit dräpt utan sak; och jämväl grekerna visade sin avsky över ogärningen. 37 Då blev Antiokus djupt bedrövad, och han rördes till medlidande och tårar på grund av den avlidnes hovsamhet och stora redbarhet; 38 han upptändes av vrede och lät genast taga ifrån Andronikus hans purpurmantel och slita sönder hans kläder, och han lät föra honom omkring genom hela staden, till just den plats där han hade förövat illgärningen mot Onias. Där lät han avrätta mördaren, som sålunda av Herren fick sitt välförtjänta straff.
39 Men Lysimakus begick, med Menelaus' goda minne, många helgerån i staden, och ryktet härom spridde sig utanför staden. Då samlade sig mängden tillhopa mot Lysimakus, sedan ett stort antal guldkärl redan hade blivit skingrade åt olika håll. 40 Men när folkhoparna, fulla av förbittring, satte sig i rörelse, lät Lysimakus väpna vid pass tre tusen man och gjorde så själv begynnelsen med att bruka våld; därvid hade en viss Hauranus ledningen, en man som var långt framskriden i ålder och lika långt i dårskap. 41 Så snart de nu märkte att Lysimakus rentav lät det gå till
