Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken2 Mack. 13:4.
237

37 och upphävde stridsropet på sina fäders tungomål och stämde tillika upp lovsånger; så stormade han oförmodat fram mot Gorgias och hans folk och drev dem på flykten.

38 Judas drog sig sedan med sin här tillbaka till staden Odollam. Och då nu den sjunde dagen inträffade, helgade de sig enligt övlig sed och stannade där över sabbaten. 39 Men följande dag begåvo sig Judas' män åstad, eftersom saken nu icke längre kunde uppskjutas, för att hämta upp de fallnas döda kroppar och åter förena dem med deras stamförvanter i fädernas gravar. 40 Då träffade de på hos envar av de döda, under livklädnaden, amuletter som avbildade Jamnias avgudar, sådana som lagen förbjuder judarna att hava; och då blev det tydligt för alla att det var därför som dessa hade fallit. 41 Alla prisade nu vad Herren, den rättfärdige domaren, här hade gjort, han som låter det fördolda bliva uppenbart. 42 Därefter vände de sig till åkallan och bådo att den begångna synden helt måtte bliva utplånad. Och den ädle Judas förmanade manskapet att själva taga sig till vara för att synda, då de nu med egna ögon sågo vad som hade blivit följden av de fallnas synd. 43 Och han gjorde en insamling bland sina män och skaffade så tillhopa vid pass två tusen drakmer silver. Dessa sände han till Jerusalem, för att man skulle frambära ett syndoffer. Häri handlade han mycket rätt och ädelt. Han tänkte nämligen på uppståndelsen. 44 Ty om han icke hade väntat att de fallna skulle uppstå, så hade det varit överflödigt och dåraktigt att bedja för sådana som voro döda. 45 Vidare besinnade han vilken härlig nådelön som är förvarad åt dem som hava avsomnat i fromhet; och detta var en helig och from tanke. På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria ifrån sin synd.

6.Jer. 11:20. /11.2Krön. 17:11. /15. Jos. 6:20. /17.1Mack. 5:13. /20. 1Mack. 5:33f. /26.1Mack. 5:43. /27. 1Mack. 5:46f./28.1Mack. 5:50f. /31. 5Mos. 16:10. /32.Tob. 2:1. 2Mack. 10:14f. /38.4Mos. 31:19. /40.2Mos. 20:4. /43.3Mos. 4:2f. Dan. 12:2. 2Mack. 7:9, 11, 14, 23. 1Kor.15:21f. 1Tess. 4:13f. /44.1Kor. 15:29. /45. 2Tim. 4:8.

13 KAPITLET.

Menelaus avrättas. Konung Antiokus Eupator drager i fält mot judarna, men bliver slagen. Han ingår fred med dem.

1 År 149 nådde den underrättelsen Judas och hans anhängare, att Antiokus Eupator med stor härsmakt kom tågande mot Judeen, 2 åtföljd av sin förmyndare Lysias, som ock var riksföreståndare; vardera stod i spetsen för en grekisk här på ett hundra tio tusen man fotfolk, fem tusen tre hundra ryttare, tjugutvå elefanter och tre hundra lievagnar. 3 Till dem slöt sig ock Menelaus; och han uppmuntrade med mycken förställning Antiokus till kriget, dock ingalunda för att främja sitt fäderneslands väl, utan i tanke att han nu åter skulle kunna få makten sig anförtrodd. 4 Men han som är konungarnas konung