företaga något otillbörligt; och det folk som i stora skaror hade samlats hos honom lät han åtskiljas. 24 Och han hade under hela tiden Judas i sitt sällskap; han hade nämligen fattat varm tillgivenhet för honom. 25 Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig också och levde i god ro och njöt av livet.
26 Men när Alcimus märkte att dessa hade blivit så goda vänner, tog han med sig en avskrift av det ingångna fördraget och begav sig till Demetrius och anklagade Nikanor för att hysa tänkesätt som voro stridande mot rikets bästa; denne hade nämligen till hans efterträdare utnämnt riksförrädaren Judas. 27 Upptänd av vrede och uppeggad genom den skurkens förtal, skrev konungen då ett brev till Nikanor och sade sig känna stor förtrytelse över fördraget och befallde honom att utan dröjsmål sända Mackabeus fängslad till Antiokia. 28 När denna befallning nådde Nikanor, blev han bestört och kände sig illa till mods över att nödgas upphäva överenskommelserna, fastän mannen intet hade förbrutit. 29 Men då det icke var möjligt att sätta sig emot konungen, ville han invänta ett lägligt tillfälle för att med list utföra saken. 30 Mackabeus märkte nu att Nikanor antog en strävare hållning mot honom, och att hans bemötande icke var så hövligt som vanligt. Och eftersom han förstod att denna strävhet ingalunda hade den bästa betydelse, samlade han ganska många av sina anhängare omkring sig och höll sig undan för Nikanor.
31 Men då nu denne insåg att han hade blivit grundligt överlistad av Judas, begav han sig till det höga och heliga templet, medan prästerna höllo på att frambära de tillbörliga offren, och befallde dem att utlämna honom. 32 När dessa då med ed bedyrade att de icke kände till, var den som han sökte befann sig, 33 räckte han ut sin hand mot templet och svor denna ed: »Om I icke utlämnen Judas fängslad till mig, så skall jag låta jämna denna Guds boning med marken och riva ned altaret och på denna plats upprätta en präktig helgedom åt Backus.» 34 Sedan han hade sagt detta, gick han sin väg. Men prästerna räckte sina händer upp mot himmelen och åkallade honom som alltid kämpar för vårt folk; de sade så: 35 »O Herre, fastän du icke är i behov av något av allt det som är till, har det dock behagat dig att ett tempel, där du kunde hava din boning, skulle finnas bland oss. 36 Så bevara nu ock, du all helighets helige Herre, detta hus obesmittat till evärdlig tid, detta hus som så nyss har blivit renat.»
37 En viss Rasis, en av de äldste i Jerusalem, blev nu angiven för Nikanor. Han var en man som älskade sina landsmän, och som åtnjöt mycket högt anseende och för sin välviljas skull hade fått tillnamnet »judarnas fader». 38 Han hade nämligen tidigare, under tiden före sammanblandningen, framställt lagtolkningar angående rätt
16-212744. De apokryfiska böckerna.
