Sida:De fyras tecken 1911.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ricinolja åt gången, och strax därefter försäkra, att stryknin i stora doser vore ytterst välgörande som laxermedel. Hur det nu än må förhålla sig med sanningen av min väns påståenden, så är det ett faktum, att jag kände mig högligen belåten, när vagnen stannade och kusken hoppade ur och öppnade dörren för oss.

»Detta är Pondicherry Lodge, miss Morstan», sade mr Thaddeus Sholto, i det han räckte den unga damen handen för att hjälpa henne vid urstigandet.


V.
TRAGEDIEN I PONDICHERRY LODGE

Klockan var nära elva, när vi slutligen uppnått målet för vår nattliga färd. Vi hade lämnat jättestadens dimhöljda gator bakom oss, och luften härute i förstaden var ganska hög och ren. En ljum vind blåste västerifrån, över himlavalvet seglade långsamt tunga molnmassor, och halvmånen kastade emellanåt sina klart skimrande strålar ner genom deras rämnor. Det var så pass ljust, att vi kunde se ett gott stycke framför oss, men Thaddeus Sholto tog likväl ena vagnslyktan för att lysa oss på vägen.

Pondicherry Lodge stod ett stycke från allmänna landsvägen och omgärdades av en hög stenmur, vars krön var belagt med tjocka lager murbruk och glasskärvor. En smal, järnbeslagen port utgjorde enda ingången till villans område. Vår vägvisare knackade på ett särskilt, troligen överenskommet sätt.

»Vem är det?» frågade en grov röst inifrån.

»Det är jag, Mc Murdo. Nog känner ni vid det här laget till mitt sätt att knacka.»

Ett grymtande ljud hördes, och strax därefter förnummo vi slamret av tunga nycklar. Dörren öppnades långsamt, och på tröskeln visade sig en liten, bredaxlad karl; det gulaktiga skenet från en stor lykta föll skarpt på hans grova anletsdrag och blinkande, misstänksamma ögon.

»Jaså, det är ni, mr Thaddeus? Men vem är det ni har med er? Herrn har inte gett mig några order angående främmande folk.»

»Säger ni det, Mc Murdo? Det förvånar mig. Jag sade till min bror i går kväll, att jag skulle ta ett par goda vänner med mig hit.»

»Herrn har inte varit ur sitt rum i dag, mr Thaddeus, och jag har inga order fått. Ni vet ju mycket väl, att jag måste lyda order. Jag kan nog släppa in er, men era vänner får allt stanna, där de äro !»

Detta var ju ett oförutsett hinder. Thaddeus Sholto såg sig omkring med förvirrad, hjälplös min.

»Det är verkligen inte snällt av er, Mc Murdo!» sade han. »Om jag går i god för mina vänner, kan det väl vara nog. Vi ha en ung dam med oss — inte kan ni väl låta henne bli stående ute på landsvägen mitt i natten?»

»Ja, det var ledsamt, mr Thaddeus», sade den obeveklige cerberus. »Folk kan ju vara vänner till er, men därför behöva de inte vara vänner till herrn. Han betalar mig bra för att jag ska' göra min plikt, och den ska' jag ock göra. Jag känner ingen utav era vänner.»

»Jo, det gör ni nog, Mc Murdo?» utropade Sherlock Holmes glatt och vänligt. »Inte har ni väl glömt mig, inte? Nog kommer ni väl ihåg den amatör, som boxades med er hos Alisons för fyra år sedan, samma kväll ni hade er recett?»

»Mr Sherlock Holmes!» utbrast f. d. prisfäktaren.