Sida:De fyras tecken 1911.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


befallande, dominerande hållning och min kännedom om många av hans utomordentliga egenskaper gjorde mig tveksam och ovillig att ådraga mig hans misshag.

Men den kvällen — orsaken må nu ha varit den flaska Beaune jag druckit till lunchen eller möjligen en viss förbittring över hans betänksamma, metodiska sätt att gå till väga — kände jag, att jag ej längre kunde tiga.

»Vilketdera är det i dag — morfin eller kokain?» frågade jag.

Holmes såg likgiltigt upp från den gamla medeltidslunta, i vilken han just börjat bläddra.

»Kokain», svarade han; »en sju procents lösning. Vill du kanske själv försöka den?»

»På inga villkor›, sade jag med märkbar skärpa i rösten. »Jag är ännu ej på långt när fri från verkningarna av det Afghanska fälttåget och har ingen lust att ytterligare sätta min hälsa på spel.»

Han smålog åt min häftighet.

»Du har kanske rätt, Watson», sade han. »Antagligen är giftets inflytande på ens fysik allt annat än gott. Men det är så utomordentligt livande och stimulerande — det gör en så klar i hjärnan — att jag för min del anser dess sekundära verkan vara av fullkomligt underordnad betydelse.»

»Men tänk på saken!» sade jag allvarligt. »Besinna dig, innan det är för sent! Din hjärna blir kanske, som du säger, eggad och upplivad, men enligt patologien är detta en sjuklig process, som innebär ökad, överflödigt stor ämnesomsättning och slutligen medför permanent svaghet till både kropp och själ. Du vet ju, att den alltid åtföljes av en genomgripande reaktion. Nöjet kostar mer än det smakar. Varför vill du för en hastigt övergående njutnings skull riskera att förlora alla de stora gåvor, som fallit på din lott? Kom ihåg, att jag talar ej endast som en vän till en annan vän utan som läkare till en medmänniska, för vars hälsa han i viss mån är ansvarig.»

Holmes tycktes bli varken missnöjd eller förolämpad. Tvärtom — han satte båda händernas fingerspetsar mot varandra, lade armbågarna på stolens armstöd och såg ut, som om han fann nöje i konversationen.

»Mitt sinne och min håg, ja, hela min själ», sade han, »resa sig upp mot allt slags stillastående. Giv mig ett problem att lösa — skaffa mig arbete — bed mig reda ut det mest tillkrånglade kryptogram eller ta i tu med den mest invecklade analys, och jag är i mitt rätta element. Då kan jag utan minsta saknad, undvara artificiella retmedel. Men jag hatar och avskyr tillvarons ledsamma, själsmördande enahanda — jag behöver andlig stimulus. Det är därför jag jag valt mitt eget, speciella yrke eller — rättare sagt — själv skapat det, ty jag är den ende i världen av mitt slag.»

»Den ende icke-officielle detektiven?» utbrast jag misstroget.

»Den ende icke officielle konsultative detektiven», svarade han. »Jag är högsta och sista instansen i allt, som tillhör detektiva poliskårens arbete. När Gregson eller Lestrade eller Athelney Jones tagit sig vatten över huvudet — något som mycket ofta händer — framlägges 'affären' inför mig. Som sakkunnig undersöker jag alla till densamma hörande kända omständigheter — som specialist avkunnar jag mitt domslut. I dylika fall tar jag aldrig äran åt mig; mitt namn syns ej i någon tidning. Arbetet i och för sig — nöjet att ha fått användning för min egenartade begåvning — är min högsta belöning. Du har ju själv