Skatten finns, där nyckeln är och där lille Tonga är. När jag såg, att er barkass skulle lyckas hinna upp oss, gömde jag dyrbarheterna på säkert ställe. Den här historien inbringar er inga rupees.»
»Ni vill försöka lura oss, Small», sade Jones strängt. »Om ni hade velat kasta skatten i Thames, skulle det ju ha gått lättast för er, i fall ni kastat dit skrinet och dess innehåll på samma gång.»
»Lättare för mig att kasta dit, ja, och lättare för er att fiska upp», svarade fången med en lång, slug sidoblick. »Den karl, som var klippsk nog att kunna knipa mig, kan ock finna på ett sätt att hyva upp en järnkista från bottnen av en flod. Nu, när juvelerna ligga spridda över en yta av fem mil eller så, har det sig litet svårare. Men inte var det med lätt hjärta jag gjorde det, inte — jag var så gott som halvtokig av raseri, när ni hunno upp oss. Fast det tjänar ju ingenting till att gräma sig över saken nu. Jag har haft tur här i livet emellanåt — jag har otur för det mesta och jag har lärt mig, att inte sörja över det, som ej kan hjälpas.»
»Men det här är en mycket allvarsam sak, Small», sade detektiven. »Om ni hade understött rättvisan i stället för att, som ni gjort, sätta er på tvären, skulle ni haft större utsikt att få en mildare dom.»
»Rättvisan!» brummade f. d. straffången. »En vacker rättvisa! Vems var väl skatten, om den ej var vår? Finns det någon rättvisa i, att jag skulle överlämna den till sådana, som ej rört minsta finger för att få den i sitt våld. Hör på, så skall jag säga er, vad jag utstått för att vinna den! Tjugu långa år har jag tillbragt i de förbannade, febersjuka sumptrakterna, hela dagen under arbete i mangroveträdens skugga, hela natten fastkedjad i en eländig hydda, biten av moskiterna, plågad av feber och frossa, illa behandlad av varje satan till svart fångvaktare, som tyckte om att spela översittare mot en vit man. Det var på det sättet jag förvärvade min rätt till skatten från Agra, och här sitter ni och pratar om 'rättvisa', därför att jag inte kan inse, att jag var skyldig betala priset och låta en annan dra fördel av vinsten. Jag ville tusen gånger hellre dingla i galgen eller få en av Tongas pilar i kroppen på mig, än leva i en fångcell och veta, att andra i lugn och överflöd bo i ett palats, betalt med de pengar, som med rätta tillhöra mig.»
Small hade låtit sin mask av stoicism falla; orden formligen störtade från hans läppar, hans ögon gnistrade och handklovarna rasslade kring hans konvulsiviskt darrande händer. Vid åsynen av fångens passionerade utbrott insåg jag mer än väl, att det ej varit en ogrundad eller onaturlig rädsla, som bemäktigat sig major Sholto, när han fick veta, att den av honom förorättade mannen var på spår efter honom.
»Ni glömmer, att vi ej känna till något av vad ni hänsyftar på», sade Holmes lugnt. »Vi ha ännu ej hört er historia och äro således ej i stånd att bedöma, i vad mån ni ursprungligen kan ha haft rätten på er sida.»
»Nå ja, sir, ni har på det hela taget behandlat mig väl, fastän jag nogsamt inser, att det är er jag har att tacka för de här 'armbanden'. Men jag hyser inget agg till er för den sakens skull — det gick öppet och ärligt till. Om ni vill höra min historia, har jag ej något emot att berätta den. Allt, vad jag nu kommer att säga — vartenda ord — är sanning, det svär jag vid Gud. Tack så mycket! Var snäll och sätt glaset här bredvid mig, så att jag kan få fukta läpparna, när de bli för torra.»
»Jag är född och uppfödd i Worcestershire, ej långt från Pershore. Antagligen skulle ni på den trakten
