Sida:De fyras tecken 1911.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Nej, det har jag inte, och följden är — kokain. Jag kan ej existera utan tankearbete — intensivt tankearbete. Vad har man eljes att leva för? Kom hit fram till fönstret! Har man väl någonsin skådat en dystrare, sorgligare, onyttigare värld? Se, hur den grågula dimman sprider sig nedåt gatan och sveper sig tätt kring de mörka, svartaktiga husraderna? Finns det väl något mer hopplöst prosaiskt och materialistiskt? Vartill tjänar väl all ens begåvning, alla ens talanger, när man saknar tillfälle att visa, vad man duger till? De brott, som nu för tiden förövas, äro i hög grad alldagliga; tillvaron själv är alldaglig; inga andra än alldagliga, banala egenskaper lyckas finna arbete och verksamhet här på jorden.»

Jag hade just öppnat munnen för att svara på denna »tirad», då en skarp knackning hördes på dörren och vår värdinna steg in, bärande ett visitkort på en liten silverbricka.

»En ung dam önskar tala med er, mr Holmes», sade hon till min vän.

Holmes tog kortet.

»Miss Mary Morstan», sade han. »Hm! Jag minns inte, att jag någonsin hört det namnet. Bed den unga damen stiga hit upp, mrs Hudson. Gå inte din väg, Watson! Det vore bra mycket trevligare för mig, om du ville stanna kvar här inne.»


II.
MISS MORSTANS BERÄTTELSE

Miss Morstan trädde in i rummet med fasta, spänstiga steg och lugn hållning. Hon var liten till växten, ljuslätt, fin och späd och mycket smakfullt klädd. Enkelheten i hennes dräkt utvisade emellertid, att hon ej förfogade över obegränsade tillgångar. Hon bar en klädning av brungrå beige och en liten »toque» av samma färg, prydd endast med en vit vinge. Hennes ansikte utmärkte sig varken för dragens regelbundenhet eller hyns skönhet, men uttrycket däri var milt och älskvärt, och de stora blå ögonen voro ovanligt strålande och intelligenta. Under alla mina vandringar, som sträckt sig över tre kontinenter och satt mig i beröring med många nationer, har jag sällan sett ett anlete, som tydligare vittnat om en ädel, finkänslig natur. Då hon slog sig ned på den stol, Holmes framsatte åt henne, lade jag märke till, att hennes fina läppar skälvde, att händerna darrade och att hela hennes inre var i uppror.

»Jag har vänt mig till er, mr Holmes», sade hon, »emedan ni en gång hjälpt min principals fru, mrs Cecil Forrester, att reda upp en ganska invecklad affär. Er vänlighet, så väl som er stora skicklighet, gjorde djupt intryck på henne.»

»Mrs Cecil Forrester», upprepade Holmes eftersinnande. »Ja — jag minns — jag tror, att jag var henne till nytta. Saken var emellertid ej av stor betydelse.»