Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/496

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

utan av försiktighet, att i krigstider främlingarna föras till ett på förhand bestämt värdshus, där de stanna under regeringens bevakning, tills man gjort sig fullkomligt underrättad om dem.»

Dessa ord uttalades med den korrektaste artighet och det fullständigaste lugn. Emellertid kunde de alls icke övertyga mylady.

»Men jag är ju ingen främling», sade hon med det renaste engelska uttal, som någonsin hörts mellan Portsmouth och Manchester, »jag heter lady Clarick, och detta försiktighetsmått…»

»Detta försiktighetsmått gäller alla, mylady, och ni skulle förgäves söka undandraga er det.»

»Då följer jag er!»

Och emottagande den erbjudna handen började hon stiga utför fallrepstrappan, nedanför vilken båten väntade. Officern följde efter; en stor kappa låg utbredd över aktertoften, officern inbjöd henne att taga plats på kappan och) satte sig bredvid henne.

»Sätt av! Hal ut!» kommenderade han matroserna.

De åtta årorna föllo i vattnet med ett enda ljud och ett enda slag, båten tycktes flyga fram över vattenytan.

På fem minuter var man i land.

Officern sprang upp på kajen och bjöd mylady sin hand.

En vagn väntade.

»Är den där vagnen för vår räkning?» frågade mylady.

»Ja, min fru», svarade officern.

»Värdshuset ligger således långt härifrån?»

»I andra ändan av staden.»

»Låt oss fara då», sade mylady och steg beslutsamt upp i vagnen.

Officern såg till att hennes saker ordentligt bundos fast bakpå vagnen, och när det var gjort, tog han plats bredvid mylady och stängde vagnsdörren.

»Genast, utan att någon befallning gavs eller man behövde säga honom, vart han skulle köra, satte kusken hästarna i fullt trav och fördjupade sig in på gatorna i staden.

Ett så egendomligt mottagande måste ju ge mylady an ledning till djupgående betraktelser, och då hon såg, att det unga officern alls icke syntes hågad att inleda något samtal lutade hon sig tillbaka i vagnshörnet och skärskådade efter varandra alla de gissningar, som framställde sig för henne.

Men efter en kvarts timme och förvånad över att vägen till värdshuset var så lång, lutade hon sig fram mot vagns-