Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/594

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En enda sak skrämde henne, och det var tanken på hennes man, på denna greve de la Fère, som hon hade trott död eller åtminstone landsflyktig, men som hon återfunnit i Athos, d'Artagnans bästa vän.

Men också, om han var d'Artagnans vän, måste han ha bistått denne i alla stämplingar, med vilkas tillhjälp drottningen kunnat korsa hans eminens’ planer; om han var d'Artagnans vän, så var han kardinalens fiende, och helt visst skulle det lyckas henne att insnärja även honom i det hämndnät, i vars maskor hon hoppades kunna kväva den unga musketören.

Alla dessa förhoppningar voro ljuva tankar för mylady, och vaggad av dem somnade hon även snart.

Hon väcktes av en mild röst, som hördes vid foten av hennes säng: Hon slog upp ögonen och såg abbedissan, åtföljd av en ung kvinna med blont hår och fin hy, som på henne fäste en blick full av välvillig nyfikenhet.

Denna unga kvinnas ansikte var henne fullkomligt obekant, och båda två betraktade varandra med den största uppmärksamhet, medan de utbytte de vanliga artigheterna; båda voro mycket vackra, men av en helt och hållet olika skönhet. Emellertid smålog mylady, då hon märkte, att hon var den unga kvinnan betydligt överlägsen i förnäm hållning och aristokratiskt skick. Det är dock sant, att novisdräkten, som den unga kvinnan bar, var icke särdeles till fördel vid en tävlan som denna.

Abbedissan presenterade dem för varandra, och sedan denna formalitet blivit fullgjord och då hennes plikter kallade henne till kyrkan, lämnade hon de båda unga damerna ensamma.

Novisen, som såg mylady ännu liggande, ville följa abbedissan, men mylady höll henne kvar.

»Huru», sade hon, »jag har knappt hunnit få se er, och ni vill redan beröva mig ert sällskap, som jag likväl räknat på en smula, det måste jag erkänna, för den tid jag kommer att stanna här?»

»Nej», svarade novisen, »jag var endast rädd för att ha kommit olägligt, ty ni sov och ni är trött.»

»Nå», sade mylady, »vad bättre kan en sovande begära än ett gott uppvaknande? Ett sådant har ni berett mig, låt mig därför få njuta av det så mycket jag kan.

Och fattande hennes hand drog hon henne ned i en länstol, som stod bredvid sängen.

Novisen satte sig.