»Ack, min Gud», sade hon, vad jag är olycklig! Det är nu ett halvt år jag vistats här utan minsta tillstymmelse till förströelse. Så kommer ni, er närvaro lovar att bli mig ett förtjusande sällskap, och nu kommer jag efter all sannolikhet att vilken dag som helst lämna klostret.»
»Huru!» sade mylady. »Ni kommer att lämna det?»
»Jag hoppas det åtminstone», sade novisen med ett uttryck av glädje, som hon icke gjorde sig minsta möda att dölja.
»Jag tror mig ha hört, att ni fått lida genom kardinalens förvållande», fortfor mylady; »det skulle blivit ett skäl mera för sympati mellan oss.»
»Det är då sant, vad vår goda moder sagt mig, att äver ni är ett offer för den elaka prästen?»
»Tyst!» sade mylady, »låt oss inte ens här tala om honom i sådana ordalag; alla mina olyckor komma därav, att jag sagt ungefär detsamma som ni nu, och sagt det åt en kvinna, som jag trodde vara min vän, men som förrådde mig. Och ni, har ni också blivit offer för ett förräderi?»
»Nej», svarade novisen, »men för min tillgivenhet, min tillgivenhet för en kvinna, som jag älskade, som jag med glädje skulle ha givit mitt liv för, skulle ge det ännu i dag.»
»Och som övergivit er, är det inte så?»
»Jag var nog orättvis att tro det, men sedan några dagar har jag fått bevis på motsatsen, och jag tackar Gud för det; det skulle smärtat mig alltför djupt, om jag måst tro, att hon glömt mig. Men ni», fortfor novisen, »det förefaller mig som om ni vore fri, och om ni ville fly, så skulle det endast bero på er själv.»
»Vart vill ni att jag skall ta vägen, utan vänner, utan pengar, i en trakt av Frankrike som är mig fullkomligt främmande och där jag aldrig förr varit?»
»Åh», utropade novisen, »vänner skulle ni få, var ni än visade er, ni förefaller att vara så god och ni är så vacker!»
»Det hindrar inte», genmälde mylady, i det hon med sitt allra ljuvaste småleende lyckades ge sitt ansikte ett änglalikt uttryck, »att jag är ensam och förföljd.»
»Hör på», sade novisen, »man måste sätta sitt hopp till Gud, ser ni; det kommer alltid ett ögonblick, då det goda vi gjort blir vår förespråkare hos Gud. Kanske är det en lycka för er, hur ringa och maktlös jag än är, att ni träffat mig, ty om jag kommer ut härifrån, så har jag några mäktiga vänner, som efter att ha verkat för min räkning även kunna göra det för er.»
