kunna ätas för färska, emedan de behålla sin gröna färg. Om spjället i köket slås igen om nätterna, går det fort med denna torkningen, hälst som de komma warma up och icke så skinna sig, som i et kallt wäderdrag, ej eller brådtorka som i ugnen, hwilket drager bort den söta musten, och gör dem både hårdkokade och osmakliga, äfwen som windstorkning gör dem bleka och sega. För en matmoder som är omhugsam för det goda och nyttiga, är ingen ting beswärligt, och den som har wilja at försöka detta sättet, skall tacka upfinnaren på dess döda mull. Saltet i blötwattnet gör at alt grönt behåller sin färg.
At torka Turska Bönor.
Upträda dem på trådar är redan brukligt, men föga nyttigt om det icke sker på samma sätt, at de komma warma up i och omkring kökspiken. Dertil tages då de spädare. De andra skäras efter wanligheten, förwällas och strax medan de äro warma utbredas på et golf i något afskildt rum, som förut är wäl skuradt och dammet med handdukar aftorkadt. Som de böra bredas tunnt, sker torkningen ganska fort, och de behålla derigenom sin grönska, i det stället at de hwitna i högden, och swartna i ugnen; de läggas äfwen som ärterna i salt watten dagen förut, och koka sedan lika fort: NB. i sjöwatten om de skola blifwa rigtiga; men påslås
