som mest alting annat, är wid inbärgningen et rätt ämne, som aldrig kan nyttjas wid sylt och matredning, utan osmak, och högst widrig för dem, som näppeligen tåla des mägtiga lukt. Beswäret är litet och lönar så wäl mödan för den förnuftiga Matmodern eller hushållerskan, at hon wisst icke undandrager sig det. Den som har honing til afsalu, kunde äfwen winna wid des förädling, när den skedde uprigtigt. Kunnige och kloke egare af bistockar, weta nog huru de ifrån början böra förfara med denna Guds gåfwa. Men för en ny-begynnares skull will man anföra det bästa sättet; då måste honingen ifrån början handteras renligt, så at waxsmaken som härrrör af fräna kådämnen i byggnings materialerna, ej igenom stötande och kramande måtte bita för mycket in i det rätta ämnet. Utom des är en sådan åtgärd så mycket obehagligare, då de inneboende maskarne nödwändigt med sin wätska måste öka honings förrådet. Man har derföre rena och fina såll i förråt, i hwilka honings kakor skyla botten, sedan de med en tunn knif först äro befriade ifrån den tunna hinna, som betäcker dem på båda sidor, och de maskar som yppas, med en stor nål äro uttagne. Ofwanpå en glas- eller stenbunke, lika stor med sållet, ställes det i en ugn efter bakning, eller som bättre är i stark middags sol at afrinna, först på ena, sedan på andra sidan wände. Detta bör ske straxt
