någon must, i en torr tunna med löst låck; äfwen för sig sjelf i näfwerskeppor och dylikt, alt afskrädt fett af hwad namn det wara må, skräden af talg, skräpet på ljusstakar, hed härska af fläsk, och alt det feta som sitter wid tallrikar efter spisadt fett kött, gammalt skummfett och dylikt, äfwen det som blir ofwan och i botten, då man skir smör til matlagning. Med et ord: ingen droppa af feta saker bör förkomma.
När såpa däraf skall förfärdigas, (som bör ske innan wärma kommer, då benen torkas för mycket ut, och fettet förtäres af mal,) huggas benen sönder med en yxa så små de kunna fås, afsköljas med rent watten, och läggas i en murpanna med så mycket lut, (hwars tilredning här nedanföre skall beskrifwas), at hon står mycket öfwer benskräpet: härmed står koket öfwer natten, allenast med så mycket eld at luten är ljum. På detta wiset mjukna benen litet at de lättare gifwa det feta ifrån sig. Andra dagen lägges i god tid tilräcklig eld under pannan, då en stark pålitlig människa som icke springer ifrån, står wid och med en lång käpp i form av en spade ner til, rör jämnt omkring, annars fastna benen wid botten och förstöra mödan. Hon bör äfwen hafwa et ämbar kall lut bredewid sig, hwarmed hon späder koket at det icke får koka öfwer. När det feta börjar tilräckligt wisa sig,
