Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

besatte dem i samma ögonblick som ljuset skruvades ner.

Lydia.

Nej…? Jo. Det var Lydia som satt bredvid honom. Tätt intill honom. Han hade ögonblickligen känt igen henne. Deras ögon möttes i halvdunklet. Blick i blick en lång sekund. Så vände hon åter bort det lilla huvudet och tycktes lyssna till musiken med halvslutna ögon.

Fru Klarholm-Fibigers stora och sköna röst fyllde rummet.

Lydia satt lätt framåtböjd med hakan stödd mot vänstra handen. Han betraktade förstulet denna lilla hand. Det slog honom strax, att hon inte bar några släta guldringar men bara en liten platinaring med en fyrkantig smaragd mellan två små diamanter. Nå, det behövde ju inte betyda något, men i alla fall… Han visste, att hennes man en tid efter bröllopet hade köpt en egendom i Södermanland, och i hans föreställning hade hon sedan dess hela tiden levat där i ett stilla familjeliv med sin lilla flicka och sin man, som han antog att hon ärade och aktade och kanske till och med höll av — ty man ser ju ibland exempel på att en äldre man kan vinna en ung kvinnas kärlek. Om det än i nio fall av tio är humbug och i verkligheten något helt annat ligger bakom… Och en pärlcollier hade hon ju också, med smaragdspänne i nacken… Precis som det skulle vara! Kärlekens belöning!

Plötsligt kände han i mörkret, att han blev röd av

152