Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Är det inte Oskar? sade han. Ursäkta, jag har glömt tillnamnet…

— Larsson.

— Ja visst. Nå, säg mig, herr Larsson, har inte artisten Bergling beställt rum här?

— Jo, mycket riktigt…

— Ja, han har bett mig hälsa att han blev hindrad i sista stund. Men vi kan ju ta hans rum.

— Det passar ju utmärkt…

— — —

De drevo omkring i den lilla staden, i skymningen. Luften var fuktig och ljum. Det hade regnat men åter klarnat upp. Det doftade från de små täpporna av syren och hägg. Den gamla domkyrkans sträva och allvarsamma torn stod mörkt mot junikvällens ljusa himmel. Mälarfjärden låg stillnad och blank och ljus och speglade tomt den tomma, blå himlen.

Nästa dag, pingstdagen, gingo de i högmässan. De sjöngo andäktigt med i psalmen: ”Allena Gud i himmelrik.” De böjde med församlingen sina huvud i syndabekännelsen: ”Jag fattig, syndig människa…” Och de lyssnade till predikan. En vördnadsvärd gammal präst — det var kanske rent av biskopen, eftersom det var pingstdagen — predikade om Den helige Andes utgjutelse över apostlarna. Han uppehöll sig länge vid det stora under som då skedde: då Jesu apostlar, dessa olärda fattiga män, genom Den helige Andes nåd fingo gåvan att tala alla de språk, som

211