oss, fortfor han vänd till Stjärnblom. Och fråga mig inte vad hon heter. Man förråder inte en dam!
— Nej, sade Stjärnblom, man gör inte det. Och jag har inte heller tänkt fråga vad hon heter.
Törne tillade, liksom i distraktion:
— Jag har stått i förhållande till henne i ett halvt års tid. Nu är det för resten så gott som slut. Men vi gör kanske en liten resa i Norge i sommar.
Arvid Stjärnblom satt med handen över ögonen, det var som om ljuset plågade honom:
— Så, sade han, är det redan så gott som slut…
— Ja, vet du vad, bror, sade Ture Törne, man skall akta sig för att bli fast! Man måste väl åtminstone leva en liten smula först! Och för resten är hon i verkligheten en fem, sex år äldre än i pjäsen… Men hur är det med dig, du ser dålig ut? Gaska opp dig, gamle gosse! Skål!
— Ja, svarade Stjärnblom, jag mår verkligen inte riktigt bra. Men det går väl över.
— Ja, god natt då…
— — — ”Man måste väl leva en liten smula
först” — — — ”Man skall akta sig för att bli
fast” — — —
Ett minne steg upp för honom, ett skuggminne, ett spökminne. Han såg sig själv. Sig själv med studentmössa — en sommarnatt, i en båt — en gång för länge, länge sedan — — —
⁎
300
