var skyldig henne fyrtiotvå kronor. Han sökte förgäves ett moraliskt stöd i det sakförhållandet, att minst tre av hans klasskamrater lämnade staden ungefär lika skuldsatta hos fru Kravatt som han.
Plötsligt kom han att tänka på herr Léopold Mabilleau och hans moral för det något högre skolstadiet. ”Samvetets röst säger oss vad som är gott.” Men då är ju herr Mabilleau lika överflödig som hans bok! — Fru Kravatt visste honom förutan vad som var gott, och gjorde det! Hon lydde ”samvetets röst”.
Arvid gick av och an i rummet. Två, tre steg fram
mot fönstret, två, tre steg tillbaka mot kakelugnen.
Han stannade vid kartan över soffan. Kartan över Norra Värmland. Där var han född; där hade han levat längsta delen av sitt liv. Nu var han här, i ett litet tarvligt möblerat rum med brunrosiga tapeter, i landets huvudstad. Var skulle han hamna? Han mindes sin barndoms stora flod, floden med tre namn — med ett namn i Norge, där den rinner upp som en ostyrig bergsbäck ur en fjällsjö; med ett annat namn i Värmland, där den breder ut sig och saktar sitt lopp så att den på sträckor av sju — åtta mil kan befaras av ångbåt; sväller ut till en stor insjö och till sist under ett tredje namn som Sveriges största flod söker sig väg till havet, Västerhavet, världshavet.
Och han mindes en dikt, som han en gång —
42
