icke — som fullkomliga motsatser ansedda kall, prestens och skådespelarens, till hvilka båda hans håg drogs så starkt, att han sagt sig under denna tid hafva önskat ega två jordelif för att vara prest i det ena och skådespelare i det andra. Betydelsen af detta val var så mycket mera djupgående, som det ej endast gällde afgörandet mellan tvenne lifsuppgifter utan mellan tvenne lifsåsigter, en strid, hvaraf Den Bergtekne ger ett medelbart vittnesbörd. Slutligen kastade han sig på de teologiska studierna och aflade inom dessa vid Kristiania universitet 1865 kandidatexamen med högsta betyg och begaf sig så ut att söka bröd. Men liksom tidningar och förläggare vändt sig från “målsträfvarens“ dikter, visade sig äfven att de lysande intyg och duglighetsprof, hvilka annars skulle jemnat hans embetsmannabana, nu intet mäktade mot det språkliga kätteri, som, åt hvad håll han vände sig, stängde utsigten till framkomst så inom skolan som kyrkan. “Ingenstädes tordes norska staten släppa in en så farlig karl, som den, hvilken skref norska språket“ — och sålunda ihärdigt afvisad, såg Janson ingen annan väg för sig öppen än vitterhetens, hvilken af honom var nog pröfvad för att icke synas löftesrik i yttre afseende. Då fick Janson bud från Kristofer Bruun, att denne önskade hans hjelp vid den folkhögskola på Sel i Gudbrandsdalen, der Bruun redan några år verkat. Janson antog kallelsen och har allt sedan 1869 skött folkhögskolelärarens kall jemte diktarens, och derunder städse samverkat med Bruun, som så ofta sker vid de
