med den gamle mannen och gav honom sålunda tillfällen att fullborda det uppsåt, åt vilket hämnaren — stackars övergivna varelse, eländigare än sitt offer — nu helt hängav sig.
Medan han på detta sätt led av kroppslig sjukdom, gnagdes och pinades av ett mörkt själskval och var prisgiven åt sin hätskaste fiendes stämplingar, vann han en glänsande popularitet inom sitt heliga ämbete. I själva verket vann han den till stor del genom sina egna sorger och bekymmer. Hans intellektuella gåvor, hans moraliska uppfattning, hans förmåga att känna och väcka rörelse höllos i ett tillstånd av övernaturlig verksamhet genom hans dagliga livs stingande oro och ångest. Hans rykte, fastän ännu i stigande, överskuggade redan hans ämbetsbröders mera måttliga berömdhet, hur framstående än några av dem voro.
Det fanns bland dem lärda män, som hade offrat flera år på att skaffa sig djupt vetande i ämnen som hörde till prästkallet än pastor Dimmesdale ännu hade upplevat, och som väl därför sutto inne med större kunskaper i dessa allvarliga och värdefulla ämnen än deras ungdomlige ämbetsbroder. Där funnos även män med kraftigare själsläggning än han och begåvade med en långt större portion av slugt, järnfast, stenhårt förstånd, som, när det vederbörligen blandas med en god del lärda ingredienser, bildar en högst aktningsvärd, kraftigt verksam men föga älskvärd varietet av det prästerliga släktet. Vidare förekommo verkligt heliga fäder, vilkas förmögenheter hade utbildats genom strävsamma studier och tålmodigt tänkande och därtill förandligats genom översinnlig förbindelse med den bättre värld, i vilken renlevnaden nästan hade infört dessa heliga personer, medan deras dödliga klädnad ännu vidlådde dem.
Allt vad de saknade var den gåva, som hade utgjutits över de utvalda lärjungarna vid Pingsten i form av eldstungor, och som tycktes symbolisera icke förmågan att
