i hennes ögon lekte och lyste ett strålande, ömt leende, som tycktes välla fram ur djupet av hennes kvinnlighet. En varm rodnad glödde på hennes kinder, som länge hade varit så bleka. Hennes kön, hennes ungdom och hennes skönhets rika prakt kommo tillbaka från det som människorna kalla det oåterkalleligen förflutna och svärmade tillsammans med hennes jungfruliga hopp och en förr aldrig känd lycka i ögonblickets trolska krets.
Och liksom om jordens och himmelens dysterhet endast hade varit en avspegling av dessa båda dödligas hjärtan, försvann den nu med deras sorg. På en gång, liksom med ett plötsligt himmelens leende, bröt solskenet fram och göt en hel flod av ljus genom den mörka skogen, gladde varje grönskande blad, förvandlade de gula fallna löven till guld och glimmade nedför de högtidliga trädens grå stammar. Man kunde följa den lilla bäckens glittrande lopp långt in i skogens djupa hemlighetsfullhet, som nu hade blivit en glädjens mystär.
Sådan var naturens sympati — skogens vilda hedniska natur, som aldrig underkuvats av mänsklig lag eller upplysts av en högre sanning — med dessa två själars lycksalighet! Kärleken, vare sig nyfödd eller uppväckt från en dödsliknande sömn, måste alltid framkalla solljus, som gör hjärtat så bräddfullt av strålglans, att den flödar ut över yttervärlden. Om skogen ännu hade bevarat sitt dystra dunkel, skulle den likväl ha strålat klart i Hesters ögon, ha strålat klart i Arthur Dimmesdales!
Hester såg på honom och genombävades av en ny lyckokänsla.
— Du måste lära känna Pearl, sade hon. Vår lilla Pearl! Du har sett henne — ja, jag vet det — men du skall nu se henne med andra ögon. Hon är ett underligt barn, jag förstår henne knappast. Men du skall hålla av henne innerligt, som jag gör, och råda mig hur jag skall behandla henne.
— Tror du att barnet kommer att glädjas över att
