stad uppför sig på det viset. Chicago säger utan tvekan: “Det skall jag”, Philadelphia säger: “Jag skulle nog”, New Orleans säger: “Jag hade för vana”, Louisville säger: “Gärna för mig”, S:t Louis säger: “Ursäkta mig”, och New York —.
Aurelia log.
— Nå, sade jag, jag måste gå någon annanstans och forska efter det.
Jag gick in på en krog med tegelgolv, kerubprytt tak och på bästa fot med polisen. Jag stödde foten mot spiselgallret och sade till Billy Magnus, den bäste bartendern i distriktet:
— Billy, ni har levat länge i New York — vad för en slagdänga sjunger den här gamla stan för er? Jag menar, är det inte som om dess eviga prat skulle flyta ihop och slå över bardisken likt en våg som återger dess småstadssjäl som en blandning, sammansatt av en aning malört och en nypa —
— Ursäkta mig ett ögonblick, sade Billy, det är någon som ringer på bakdörren.
Han försvann och kom tillbaka med en tom kanna och försvann igen med den fylld, varpå han återkom och sade till mig:
— Det var Mame. Hon ringer alltid två gånger. Hon tycker om ett glas öl till kvällsvarden. Hon och pojken. Ni skulle bara se honom, pojkspolingen, sitta rätt upp i sin höga stol och ta sig sitt glas Men hur var det, vad är det som önskas? Jag blir alltid liksom lite till mig när jag hör de där två ringningarna — var det en baseball score eller en gin fizz det skulle vara?
— Ingefärsdricka, svarade jag.
Jag gick till Broadway. Jag såg en poliskonstapel i ett hörn. Konstaplarna tar ju barnen på armen, kvinnorna vid handen och männen i kragen, allt efter behov. Jag gick alltså fram till honom.
— Om det är tillåtet, sade jag, så skulle jag vilja
