göra en fråga. Ni har tillfälle att höra New York under alla dygnets timmar. Det är er och era ämbetsbröders uppgift att sköta om stadens akustik. Staden måste ha en röst som är fattbar för er. Under era ensliga nattronder måste ni ha hört den. Vad är kontentan av allt dess larm och oväsen? Vad är det staden säger till er?
— Kamrat, sade poliskonstapeln och svängde sin batong, den säger ingenting. Jag får mina order från en kille som är över mig. Hör nu, jag antar att jag kan lita på er. Stå här ett ögonblick och håll utkik efter inspektörn.
Konstapeln uppslukades av mörkret i en tvärgata. Inom tio minuter var han tillbaka.
— Gifte mig förra tisdan, muttrade han. Ni vet hurdana de är. Hon kommer klockan nie varje afton till det där hörnet för en — för att hälsa på mig. Jag brukar för det mesta kunna ställa om att jag är där. Hörnu, vad var det ni frågade mig om — vart man kan gå och roa sig här i stan? Tja, det finns visst en nyöppnad takrestaurang tolv kvarter härifrån.
Jag trasslade mig genom gatutrafikens nätverk och befann mig vid ingången till en skuggig park. En Diana-staty, förgylld, med heroisk hållning och vindomsusad, glimmade i det klara ljuset från sin namne uppe i skyn. Där kom poeten skyndande, med bredbrättad hatt och svallande hårman, utstötande daktyler och spondéer. Jag grep honom i flykten.
— Bill, sade jag (i veckopressen kallar han sig Kleon), ge mig ett handtag. Jag har fått i uppdrag att ta reda på stadens stämma. Det är ett specialuppdrag som du förstår. I vanliga fall skulle en enkät innehållande Henry Clews’, John L. Sullivans, May Irwins och Charles Schwabs åsikter räcka till. Men detta är något alldeles extra. Vi vill ha en bred, poetisk-mystisk tonmålning av stadens själ. Du är just den rätte att ge mig ett tips. För några år sedan lyckades en man fastställa Niagarafallens ton-
292
