Förra sommaren hade Sarah varit på landet och älskat en lantbrukare.
(Om ni skriver en novell, skall ni aldrig hoppa tillbaka på det där sättet. Det är inte konstnärligt och kommer intresset att slappna. Låt bara handlingen gå framåt, framåt).
Sarah vistades två veckor på Sunnybrooke Farm. Där lärde hon sig hålla av den gamle ägarens son, Walter Franklin. Lantbrukare ha hunnit bli älskade, äktade och tyglade på kortare tid. Men unge Walter var en modern agronom. Han hade telefon i ladugården och kunde på pricken räkna ut vilken verkan nästa års Kanadavete skulle få på potatis som satts då månen stod i nedan.
Det var på den skuggiga och av hallonbuskar kransade ängen som Walter hade friat och fått hennes ja. Och sedan hade de satt sig ned och bundit en krans av maskrosor. Han hade i översvallande ordalag uttalat sig om effekten av de gula blommorna mot hennes bruna hår; och hon hade låtit kransen sitta kvar och vandrat upp mot huset svängande sin halmhatt i handen.
De skulle gifta sig på våren — så fort de allra första vårtecknen visade sig, sade Walter. Och så återvände Sarah till staden för att knacka på sin skrivmaskin.
En knackning på dörren förjagade bilden av den där lyckliga dagen. En kypare hade kommit med Matserveringens utkast till följande dags matsedel, nedraspad med Schulenburgs kantiga stil.
Sarah slog sig ned vid skrivmaskinen och stack ett kort innanför valsen. Hon var fortfärdig. Inom en och en halv timme voro vanligtvis de tjugoen matsedlarna klara.
I dag var det flera ändringar än annars. Sopporna voro lättare, svinköttet hade försvunnit från entréerna och uppträdde nu endast bland kötträtterna tillsammans med ryska rovor. Vårens ande hade satt sin prägel på hela matsedeln. Lamm, som helt nyligen hade skuttat omkring på spädgröna sluttningar, utnyttjades nu med en
306
