Hade Julia sett sina kärleksbevis undergå en så skymflig behandling skulle hon tidigare ha skaffat sig glömskans örter av den gode apotekaren.
Men vilka trollkonster kan inte våren! En hälsning måste sändas till den stora, kalla staden av sten och järn. Det finns ingen annan som kan frambefordra den än fältens lilla oförvägna kurir med sin grova gröna rock och sitt anspråkslösa uppträdande. Han är en verklig lyckobringare, denna dent-de-lion — lejontand, som de franska kockarna kalla honom. I full blom bispringer han älskande vid deras kärlekskutter, kransande skön jungfruns nötbruna hår. Ung och oerfaren, ännu inte utslagen i blom finner han vägen till kastrullen och framför sålunda sin höga härskarinnas budskap.
Så småningom tvingade Sarah tillbaka tårarna. Korten måste skrivas. Men ännu en liten stund framåt dvaldes hon i det blekgyllne återskenet av sin maskrosdröm och fingrade frånvarande på tangenterna, medan hjärtat och tankarna voro därborta på grässluttningen hos hennes lantbrukare. Men snart återvände hon resolut till Manhattans stenbelagda gränder och skrivmaskinen började hoppa och knattra som en strejkbrytares motor.
Klockan sex kom kyparen med middagen och tog med sig de maskinskrivna matsedlarna. Sarah åt, men sköt med en suck åt sidan fatet med den äggprydda maskrosspenaten. Så som denna mörka massa förvandlats från en kärleksinspirerande blomma till en föraktlig grönsak, så hade sommarens hela hopp förbleknat och svunnit hän. Må så vara att kärleken, som Shakespeare säger, “när sig själv”; men Sarah kunde inte förmå sig att äta upp maskrosorna, som hade utgjort dekorationerna vid den första fest som hennes hjärta firat i ömhet och hänryckning.
Klockan halv åtta började paret i rummet bredvid gräla; herrn i rummet ovanför försökte finna A på sin flöjt; gaslågan mattades ett grand; tre kollass började lassa av — det enda ljud grammofonen möjligen kan av-
308
