undas; kattorna på bakgårdsstaketet slogo långsamt till reträtt. Dessa tecken sade Sarah att det var tid på att börja läsa. Hon tog fram “Klostret och den egna härden”, månadens bästa icke-framgångsrika bok, satte sig ned med fötterna mot sin koffert och började vandringen med Gerard.
Dörrklockan ringde. Värdinnan gick och öppnade. Sarah lämnade Gerard och Denys i trädet, dit de klättrat för att komma undan en björn, och lyssnade. Ja, det skulle ni också ha gjort, precis som hon!
Och så hördes en kraftig stämma i nedre hallen, och Sarah rusade på dörren, lämnade boken på golvet och björnen att utan vidare ta hem första ronden.
Ja ni har väl redan gissat det. Hon hade just hunnit fram till trappan när lantbrukaren kom upp med tre steg i taget och kramade och omfamnade henne så att hon miste andan.
— Varför — varför har du inte skrivit? skrek Sarah.
— New York är en tämligen stor stad, sade Walter Franklin. Jag kom in för en vecka sen och gick till din gamla adress. Där fick jag veta att du hade flyttat på en torsdag. Det var ju i viss mån trösterikt, för då behövde man inte räkna med att fredagen är en olycksdag. Men det hindrar inte att jag ända sen dess har jagat efter dig med polis och blodhundar.
— Men jag skrev ju, sade Sarah häftigt. — Men hur hittade du mig då?
— Det brevet fick jag aldrig!
Den unge lantbrukaren log ett vårleende.
— Jag råkade gå in på den där matserveringen här bredvid, sade han. Jag tycker det är gott med nånting grönt den här tiden på året och så tittade jag efter på deras prydliga, maskinskrivna matsedel, ifall det fanns nånting i den stilen. När jag såg vad som stod under kålen vände jag mig på stolen och tjöt att jag ville tala med ägaren. Han sa var du bodde.
