till blockhusen ha de berikat historien och litteraturen och dem som sysslat med den historiska litteraturen. Men de hade allesammans någonting att vinna, ett mål att nå, en orsak att slipa sin stridsyxa, någonting att kappas om, ett slag att måtta, en gås att plocka, ett namn att göra känt — alltså voro de inte det sanna äventyrets män.
I den stora staden äro de bägge tvillingsystrarna Romantik och Äventyr ständigt ute och leta efter värdiga friare. Medan vi ströva omkring på gatorna, snegla de i hemlighet på oss och utmana oss i tjugo olika skepnader. Utan att veta varför blicka vi plötsligt upp för att i ett fönster få syn på ett ansikte, som förefaller att tillhöra vårt galleri av välbekanta porträtt; i en stilla gränd höra vi ett skrik av fruktan och smärta komma från ett tomt och tillstängt hus; i stället för att sätta av oss vid vårt eget hem stannar droskkusken framför en främmande dörr, som någon med ett småleende öppnar, varefter vi uppmanas att stiga på; en papperslapp, på vilken någonting står skrivet, fladdrar ned från Slumpens fönster högt uppe i höjden och hamnar vid våra fötter; vi växla blickar av plötslig avsky, tillgivenhet och rädsla med främlingar som skynda förbi oss i vimlet; en oväntad regnskur och det kan hända att vårt paraply får erbjuda skydd åt Fullmånens dotter och Planeternas köttsliga kusin; vid varje gathörn falla näsdukar till marken, möta vi besvärjande ögon, göra fingrar hemliga tecken och Äventyrets förlorade, unika, mystiska, farliga, förledande, föränderliga nycklar stickas i vår hand. Men det är blott få av oss, som äro villiga att följa deras maning. Vi ha blivit styva i ryggen av det passandes pekpinne. Vi fortsätta vår väg rakt fram; och så en dag, mot slutet av ett mycket enformigt liv, komma vi underfund med att den romantik vi upplevt har bestått i ett eller två äktenskap, en sidenrosett gömd i kassafacket och en livslång kamp med värmeledningspannan.
Rudolf Steiner hörde till de sanna äventyrarna. De
312
