kvällar voro lätt räknade, då han inte lämnade sitt “enskilda rum med alla bekvämligheter” för att bege sig ut på jakt efter det oväntade och ovanliga. Det intressantaste i världen, tyckte han, borde vara just det som fanns om nästa hörn. Ibland leddes han av sin villighet att fresta ödet in på underliga vägar. Två gånger hade han tillbringat natten på en polisstation; jämt och ständigt föll han offer för snikna och sluga skojare; pengarna och klockan hade en gång utgjort priset för en frestelse som lockade. Men med oförminskad iver tog han upp varje handske, som äventyrens glada flock kastade till honom. En afton vandrade Rudolf längs en större gata i stadens äldre, centrala del. Två olika strömmar av människor uppfyllde trottoarerna de som skyndade hemåt och den rastlösa massa, som överger hemmet för den snarvackra välkomsthälsningen från ett ljusstrålande restaurangbord.
Den unge äventyraren hade ett tilltalande yttre och ett lugnt och uppmärksamt sätt att röra sig. Om dagen var han biträde i ett pianomagasin. Han hade dragit sin slips genom en topasring i stället för att använda kravattnål, och en gång hade han skrivit till redaktören för en tidskrift att “Junies Kärleksprov” av miss Libbey var den bok som haft det största inflytandet på hans liv.
Ett häftigt klapprande av tänder i en skyltlåda vid husväggen drog (med ett visst obehag) hans blickar till en restaurang, utanför vilken den hängde; men vid förnyad granskning fick han syn på en tandläkares neonskylt högt ovanför dörren intill. En jätteneger, fantastiskt klädd i röd, broderad rock, gula byxor och uniformsmössa delade ut kort åt dem som ville ha.
Denna tandläkarreklam var en vanlig syn för Rudolf. Vanligtvis gick han förbi distributören utan att reducera hans lager; men i kväll smög afrikanen så skickligt ett kort i handen på honom att han behöll det med ett litet småleende över den framgångsrika manövern.
